vederkvickt

efter fyra veckors semester med allehanda nöjen och konflikter. Den springande punkten verkar vara "vems är problemet?"

Alltför ofta anammar jag andras problem och försöker lösa det istället för att låta berörd person lösa det själv. Erbjuda assistans, javisst, få en uttrycklig förfrågan om hjälp och då ställa upp, självklart. Men det där andra...När jag egentligen omyndigförklarar en annan person genom att ta ifrån dem problemet.

ibland gäller det bara att inse att vissa problem är till för att ignoreras.