ojoj

nu har vi uppdaterat listan
minns inte allt men Joules fick med sig originalet

så här är det (utan inbördes ordning);
pizzeriaväggarna (bör elimineras)
nytt jobb
dejta
släktforska
publicera kokboken
fettbetta (en viktminskningstävling där jag just fickk en jordskredsseger men dock...)

det är faktiskt inte så jävla kul

eller som en känd man sa - ingenting är roligt.

Grattis Finland

Idag firar Finland självständighetsdagen och det är 90 år sedan Finland deklarerade sig självständiga.

dödsångest - light

"hittades död i hemmet av sin sambo" visst låter det läskigt och oerhört sorgligt?!

och sorgligt är det att han inte finns med oss längre. lilla hjärtat som hade det så svårt och som hade börjat må bra. Kollaps, undrar vad det är...lade hela han av eller? oklart och skrämmande

junior

hängde på låset till systemet i morse. jag och fullgubbarna...en snubbe med hörselkåpor och byggjobbarkläder- en halva wisky. en välklädd herre i 50-årsåldern - en tetra vitt. en "riktig" fullgubbe som inte hittade ölen och sedan dök upp med 5 st Sofiero i korgen.

Och så jag - två Ayala Zéro Dosage (champagne, släpptes i lördags), en chablis och en ripassa...paketpris 976 kronor

"Ursäkta, men kan jag få se på din legitimation"

"Moahaha, men absolut!"

Fyller 32 på söndag...skön måndag

nuerejuligen!

japp, Last Christmas på högsta volym på jobbet!! pepparkaksskorpor igår och saffransskorpor ikväll...

Berlin

Berlinmuren, nu är det 18 år sedan. 1989. Jag tittar på biten av muren som min lärare hackat loss själv den där natten för 18 år sedan. Mina egna bitar ligger i köket. de kanske inte ens kommer från muren, de kan lika gärna komma från ett rivningshus med klotter i Östberlin. det roliga var att bitarna låg i en gammal grön fiat med sönderslagna rutor. de låg i en stor hög och hela mitt ressällskap kastade sig över dem och grabbade åt sig några stycken.

jag hade helt glömt bort de här bitarna tills jag hittade igen dem för några veckor sedan. de hade legat i en gammal bananlåda med en massa rat uppe i dalarna. innan jag flyttade till stockholm hade jag dem alltid framme. inte för att de symboliserar en ljus tid i mitt liv, gymnasiet var ett mörker. snarare för att de fick mig att känna mig historisk. jag hade faktiskt varit där, i berlin, så nära murens fall. en förändring som betydde så mycket för så många och som påminner mig om mitt privilegierade liv.

jag lever i ett demokratiskt land, jag får tycka, jag får tänka (numera även på kärnkraft) jag får handla fritt utan att vara övervakad av annat än mitt samvete. Nu påminner bitarna mig igen, varje morgon, de ligger återigen i mitt kök. ett annat kök. jag ser dem varje dag, det är inte alltid jag är medveten om att jag ser dem men de finns där. för att påminna. det spelar ingen roll var de kommer ifrån, symbolvärdet är för mig lika stort.

Kränkt och förminskad!

inflationistiska tendenser i svenska språket har vi ju varit med om förut och det är därför vi använder kraftuttryck.

i dagsläget använder jag detta uttryck - gärna i kombination - helt utan allvar...

allt annat är barockt!

pojkar-killar-män

brukar min vän joules sammanfatta dem som.

Just nu är jag mest pissed off! jävla skitgubbe! säg på en gång att du inte vill! för det brukar jag ju veta själv....

jag avskyr när pojkar-killar-män inte säger ifrån utan låter allt rinna ut i sanden, vad tror de att jag ska göra?! hugga huvet av dem?

rent snitt säger jag bara, rent snitt. frassarna visste vad de gjorde 1789.

nigeriabrev

tror tametusan att jag fått nigeriabrev på spanska i kommentarsfältet...

ångest och terapi

det verkar ha gjort susen, terapin är snart avslutad och jag mår bättre än på länge.

Snubben jag är så förtjust i verkar inte vilja träffa mig och visst är det trist och det gör mig lite ledsen men det är bara att gå vidare.

skitgubbe skriker jag för mig själv och så känns det lite bättre för samtidigt börjar jag småle över att mitt hjärta trots allt fortfarande kan beröras. tack skitgubbe...

röj röj

numera bor jag i Tora Bora. Snikade till mig tyger och stuff för en förmögenhet igår, här ska sys. tyvärr känns inte matsalsmöbeln som ett bra alternativ, den får helt enkelt säljas...ut på stan igen alltså. suck!

i övrig mår jag ju alldeles prima! är lite bekymrad över tjusiga snubben som inte verkar må bra men det är tyvärr inget jag kan göra något åt.

förrådsrensning del 45

eller nåt. Gjorde en mkt givande tur till Dalarna igår och hämtade mina sista grejer. Äntligen!

Ikväll bär det av till Solna för att snika till mig gammelmosters tjusiga matsalsbord...

nojan

och rädslan för närhet. är en platonisk kärlek nog eller får den mig att törsta efter mer? är pirret och förväntan nog eller ska jag återgå till det obotliga singellivet? är tvåsamheten norm? vill jag ha det så?

åldersnoja

träffade igår en mycket intressant person och så börjar jag fundera om han verkligen kan vara det på riktigt. han är rätt mycket äldre än jag. å andra sidan är en av mina bästa vänner från uppsala bara ett år yngre än han och jag har aldrig uppfattat den personen som gammal.

förvirringen är stor

pizzeriaväggarna

kommer förhoppningsvis få sig en omgång i vinter.

Nu har målaren varit här och i rena yran bestämde jag mig för att snygga till hall och kök också. Han återkommer med offert så får vi se hur mycket gröt jag får äta framöver.

belgien

har en kul ambassad! eller åtminstone roliga anställda där, nu ska vi på ölfestival! häromveckan hade vi after work, nu ska jag öva franska!!

ytlighet

vissa dagar slås jag över min generande ytlighet. över hur viktigt det kan vara vad andra säger om mina bekantskaper.

och vad jag tycker är viktigt hos mina bekantskaper.

det kanske inte handlar om ytlighet, snarare om osäkerhet, ja jisses...

singel

har jag varit länge nu, och jag vet inte om jag ska vara bitter, förbannad eller bara less.

på vem? mig själv?
är det konstruktivt? knappast

men uttrycker min frustration över tillståndet, det kan jag göra. minsann!

breddband!

japp, installerat och klart (sladd i vägg...hm mkt komplicert) nu ska jag kolla på allt spännande som jag inte kan kolla på jobbet. vad kan det vara?

msn
facebook
spray (?!)

vi får väl se men nu kan nöjessurfandet och bloggandet göras på hemmaplan!

Listan ger en viss ångest

i den allmänna måste hysterin försökte jag för någon månad sedan strukturera mitt liv genom "listan".

Denna innehöll ett antal företeelser i mitt liv som jag vill ta tag i men aldrig gör. Irritationsmoment som jag själv kan förfoga över. gott så.

Vad har jag då lyckats göra?
Gett bort alla kläder jag aldrig använder till Stadsmissionen

Vad är kvar?

1. pizzeriaväggarna - har begärt offert från målarfirma, bra där
2. min oroväckande övervikt - tappat tre kilo, tja på väg i alla fall
3. mina prylar i dalarna - uppskjutet på grund av kommunikationssårigheter men inte uteslutet
4. bredband i hemmet - EUREKA! ringde som sagt idag till bredbandsleverantör
5. läsa allmänbildande böcker - här går det långsamt, just nu Graham Greene och det vete tusan om han är allmänbildande?!

IT-dinosaurien har vaknat

såå, efter en miljard år utan bredband hemma ringde jag så upp en snabbpratande kvinna på ett större bredbandsbolag och beställde. Nu ska här bloggas, chattas, facebookas och nöjessurfas!

Varför känns det som om jag blivit skinnad?! Nåväl, det är inga stora pengar så vi får väl se hur det går....

åtta år går fort

och minnet suddas ut. Idag är det 8 år sedan min vän omkom i en olycka.

Han kommer alltid vara saknad men smärtan har bäddats in i glädjefyllda minnen.

insomnia

japp, tror att sömnproblemen har vänt. Slocknade i soffan vid 10, vaknade 11 och sprang i säng (?!) vaknade först vid kvart i 5. Briljant.

elbil

förövrigt har min bror köpt en elbil. den fick slut på batteri igår, då drog vi hem den till mig med hjälp av grannens sportbil. parkerade den på gräsmattan utanför mitt köksfönstre.
så rotade vi fram en sladd och satte i den i kontakten i köket och elmätaren tickade med en rasande fart.

eftersom jag inte kunde sova gick jag upp i natten för att ta ett glas mjölk. kylen hade lagt av. eller snare proppen hade gått. sen låg jag och lyssnade på räkneverket tills proppen gick igen. då bytte jag uttag.

imorse drog jag ur kontakten och parkerade om bilen. jag är ruggigt dålig på att fickparkera.

det är en rolig bil, den låter inte. motorn alltså, det är som att köra en leksaksbil.

sova

hur svårt ska det va?

är så trött att det går runt runt i huvudet, övertrött heter det antar jag, sover i genomsnitt 4 timmar per natt, hur länge pallar kroppen det?

ont i kroppen

eller huden brukar jag ju få ibland, sådär så att det gör ont när någon annan tar i mig. lite besvärligt minsann. Jag beskrev fenomenet för min terapeut "men det där är ju det som kallas fibromyalgi" Men DET kan jag säga, det kan det inte vara, "ont i huden" heter det, punkt slut. inga kvasisjukdomar tack.

grubblas gör det

javisst, men det verkar som om alla tankar drunknar i någon slags obegriplig sörja (med utseende och konsistens som grovspol eller gammal bilolja) återkommer när jag har någor vettigt att säga.

försöker just nu att bekämpa höstdepressionen i förebyggande syfte med terapi, järnrik mat, motion och medicinering. fan trot - ibland kanske jag anstränger mig för mycket och då blir det bara halv sju...

helg

vilken knäpp helg, skulle ta ett glas vin på storstad, det blev fem. Satte mig på cykeln (?!) och for förbi Joules, facebookade - det måste man tydligen. Gick till spymlan, pratade med töntig fransos. Gick till mcdonalds, fick mat.

Hamnade hemma hos joules igen, var definitivt inte körbar. Slaggade på soffan. Hon hottade upp matbloggen. Cyklade hem.

Skrev fantastiska recept, drack ett glas Basilisk och funderade på om det är kombinationen av Mourverde och Shiraz eller en enskild druva som gör att vinet smakar choklad. Kvicknar till på söndagen och tar en promenad, skriver fler recept och packar sportväskan.

Röstlös

men inte tröstlös. Nåväl, humöret har vänt. Jag har varit hos farbror doktorn och pratat en massa, upplevt ett skojigt party på landsbygden och skaffat mig en rejäl förkylning. Alla telefonsamtal hänskjutes till helgen...eller nåt.

det här är inte normalt

att drabbas av en enorm tungsinthet i paritet med pms i kubik i tre till fyra veckor tre gånger om året. det måste gå att göra något åt det här. Om jag rör på mig lättar det lite men är tillbaka efter ett par timmar. Det är som om kroppens endorfiner inte räcker till. halten brukar vara nog så hög annars.

Vad göra?

snurr!

oj vad det snurrar i huvudet idag. Har varit extremt präktig hela helgen och borde vara enormt nöjd med vad jag åstadkommit.

Operation klädrensning utförd och istället för att glädjas åt det så blir jag en gnällspik och börjar oja mig över nästa steg. sätta in hyllor i garderob eller vänta tills linneskåp kommer från norr? kommer linneskåpshämtning någonsin att utföras? missmod, absolut.

Vad göra? Yoga? Då kanske spänningarna släpper i frontlob, handled, bröstrygg u name it.

check!

Nu är snart en punkt på listan avklarad. Mitt hem ser numera ut som Tora Bora efter sprängningen. Igår härjade jag runt på vinden och insåg att utresning av kläder inte genomförts sedan 1995. Jag har helt enkelt flyttat omkring kläderna. Hittade dock två reservbalklänningar och mina balhandskar, smart! Nu ska hela rasket tvättas (3 blå Ikeakassar med kläder) och sedan bär det iväg till Klaragården.

Listan

Som tidigare nämnts så har jag skrivit en lista (punkterna på bilden har inget samband med texten). Efter en tung vår med en massa elände är det nu dags att ägna sig åt ytligheter som stör mig och vad jag ska göra åt dem. På listan finns bland annat:

• Prylar i Dalarna


• Gamla kläder på vinden


• Min revolutionerande viktökning


• Läsa fler allmänbildande böcker

Så vad göra först? I jobbet börjar jag alltid med det svåraste först och drar i gång det. Gått så.

Det sista och svåraste går ju inte att lösa på ett kick men inledningsfas är Fettbet (vadslagning med andra

bollartade väninnor), bota sockersug genom dikt (fick idén av ett vansinnigt amerikanskt par som bantat ned sig en sisådär 260 kg med hjälp av Gud, förutom beprövade metoder som små tallrikar och motion så kompletterade de dessa metoder med en för mig ny teori. De skiljer på fysiologisk och andlig hunger. Fysiologisk = när man blir hungrig på riktigt. Andlig = när din själ hungrar, och det är då du i vanliga falla äter kokosbollar...eller? Nåväl, det här paret bad en bön eller läste Bibeln för att distrahera sig från sockersuget. Jag läser en dikt och försöker lära mig den utantill...och kommer då in på min fjärde punkt med allmänbildning, smart) och svettas mig i form, typ bikramyoga eller nåt.

Prylar i Dalarna är i full planering jag skickar iväg datum till folk som vill bära vråltunga möbler en lördag eller söndag i september, snart är det nog planerat, hoppas jag.

Gamla kläder på vinden; har pratat med Klaragården som gärna tar hand om mina kläder och ger dem till kvinnor som behöver nya rena kläder. De lämnas alltså inte till försäljning utan används direkt, I like.

Återkommer med mer från listan och eventuell avbockning.

märkliga sammanträffanden

Efter att ha sträckläst Harry Potter hela helgen drömde jag en massa konstiga saker på morgonkvisten. Dödsfall förekommer ju tämligen frekvent i den sista boken "Deathly Hallows".

I halvslummern vid halvsextiden i morse drömmer jag att Döden kommer cyklandes uppför den gamla gångvägen på vårt landställe. Han ser ut som dödsängeln i Bergmans film "Det sjunde inseglet" och jag vaknar strax och funderar över hur mina när och kära mår. Pappa med sin cancer i norr, bror min på fjället, mamma på sjön och min åldrande mormor.

Några timmar senare läser jag i nättidningarna om att Bergman själv har somnat in. Sammanträffanden, som sagt.

rulla hatt

ska det göras ikväll...

vuxen

Vuxenpoäng.com - Hur vuxen är du egentligen?
Din vuxenpoäng är: 18.6
Din ålder borde vara 34.3 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse

shit, jag är äldre än jag tror och ser lika gammal ut som jag är....

den högsta kasten

hade en rasande trevlig kväll ute igår med en av mina vänner som jag inte sett på länge. Kvällen avslutades i stor komik. När vi står och stjälper i oss det sista glaset vin innan vi ska gå hem blir vi uppvaktade av en antingen berusad eller bara töntig kille. Han inleder med någon rövarhistoria som skall föreställa lite snyftig om sina föräldrar och en konflikt med dem angående familjegraven. Tidigare under kvällen hade hans föräldrar haft olika uppfattning om huruvida faderns tapperhetsmedalj fick förekomma på familjegraven eller ej. Detta hade berört och stört den unge mannen djup och han kände sig nödgad att dryfta detta med oss. Efter att ha lyssnat förstående och tröstande till denne olyckliga medmänniska och gett förslag på lösning av problemet (min vännina och jag är både lyssnande och lösningsfokuserade) kläcker killen ur sig något obetalbart.

"Ja, det är ju sådana problem man har när man tillhör den högsta kasten"

"Ursäkta, vad sade du?"

"Ja, när man tillhör den högsta kasten så blir ju problemen lite svårare."

"Intressant, på vilket vis? Och vad åsyftar du med den högsta kasten?"

"Ja, om man jobbar på X för Försvarsmakten och har en examen från X på KTH så tillhör man den högsta kasten."

"Ursäkta, vi måste nu gå nu"

Vi går ut och skrattar så att vi nästan bryter ihop.

detta har naturligtvis lett till att jag funderar över begreppet klass och har diskuterat det med mina kollegor.

det finns olika syner på klass och en stor begreppsdjungel om detta

Dels finns begreppet socioekonomisk klass som baseras på inkomst och förmögenhet. Dels finns inom samhällsvetenskaplig forskning en åtskillnad mellan objektiv och subjektiv klass. Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass beror däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel övre medelklass, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklass.

Jag vet inte var den här killen ville komma med sitt inlägg om den högsta kasten, antingen var han full eller bara korkad. I min subjektiva värld är det fullkomligt obegripligt att en människa, som har den påstådda ställningen inom statsmakten, försöker briljera med det ute på krogen. Jag hade kunnat vara terrorist och försökt pumpa information ur honom. Olämpligt och korkat.

Jag misstänker att jag själv oftare tillämpar klassificeringen genom bildning, inte utbildning, det är på inga villkor synonymt. Den här killen måste jag tyvärr klassa som rejält obildad trots hans strävan efter motsatsen.

förträffligt!

jag mår förträffligt efter min första veckas arbete. Lite stel i nacken men det kan åtgärdas med svettyoga nästa vecka.

kanske kan tilläggas att dagens lunch var tämligen utsökt. Handpillade räkor på smörgås med en väl kyld Chablis och en mycket intressant diskussion.

vederkvickt

efter fyra veckors semester med allehanda nöjen och konflikter. Den springande punkten verkar vara "vems är problemet?"

Alltför ofta anammar jag andras problem och försöker lösa det istället för att låta berörd person lösa det själv. Erbjuda assistans, javisst, få en uttrycklig förfrågan om hjälp och då ställa upp, självklart. Men det där andra...När jag egentligen omyndigförklarar en annan person genom att ta ifrån dem problemet.

ibland gäller det bara att inse att vissa problem är till för att ignoreras.

och utsikten om en vecka

när jag ligger bakom en buske på stranden och försöker ignorera naturisterna när de tar sina inga-ränder-solbränna-promenader...

semester

tid för nya grubblerier och vederkvickelse kommer jag att få i Bouche du Rhone i sydfrankrike. Just det, väster om Provence i Camargue.

jag skriver listor

hm, eller sanning med modifikation, jag skriver mina listor i huvudet för kroppen har nog tagit semester...

Listor är bra grejer, det fåt mig att se avslut, och se vad jag glömt, jag är en tankspridd person.

oj, bäst att kolla dagens jobblista.

träna är bra

men det är också det mest effektiva sättet att framkalla förkylningar. Mon Dieu vilken praktbronkit jag måste ådragit mig på svettyogan i tisdags. Kan gjädja mig åt att jag kan stå på ett ben i spännande positioner iallafall...tack vare yogan, inte bronkiten.

ger jag mig själv en identitet eller låter jag andra göra det åt mig?

har på senare tid fått höra att jag har så högt tempo. Under lång tid uppfattade jag mig själv som lugn, långsam, ja i vissa fall sävlig. Vad har hänt? Har jag själv bytt tempo eller har jag bara reagerat på andras kommentarer genom att bli sådan.

Till saken hör att jag tycker att jag drar ned på tempot och är medveten om det själv. Frågan är vad jag sänder ut? Det är kanske bara jag som uppfattar det?

deli-duellen

hittade något fullkomligt briljant för en snålgourmet som jag deli-duellen i DN. Undrar hur man kommer med i panelen...

konversationskonst del 2

japp, övade friskt hela helgen. Märkte dock att jag var lite ringrostig. Det blev visst både prat om jobb och bostad, frågan är vad skillnaden mellan konversation och uppdatering av varandras liv är...

Provade ett nytt ämne som uppenbarligen inte fungerade på vissa kategorier, killar. Att inleda en konversation, flörtigt eller ej, med "vad tyckte du om matchen / 3-3? ", var ingen större succé. För att analysera detta lite kan ett flertal orsaker anas till avogheten gentemot ämnet:

• Ingen kunskap på området - har inte sett matchen / visste inte hur den slutade
• Obehaglig upptäckt att fräsig pingla pratar fotboll (tänk "hundar pratar mat!" på julafton)
• Trodde att 3-3 betydde något helt annat
• Var för packad för att höra vad jag sade

valfri kombination kan väljas

Konversationer förs med fördel på en bar, inte på nattklubb...

konversationskonsten på utdöende

Det här är ett relativt banalt ämne som upprör mig oerhört. Från att ha haft livade konversationer om livet efter döden, Dantes inferno, filosofi, ett äppelskrutts tillstånd och rundgång finner jag nu att konversationskonsten verkar vara på utdöende.

Allt vi nu pratar om är pengar och verksamheter som rör pengar.
"Vad jobbar du med?" - "Hur mycket tjänar du? "
"Var kommer du ifrån?" - "Tjusig bakgrund?"
"Var bor du?" - "Hur mycket kunde du lägga kontant?"

Det är som en ständig tävling och det värsta är, jag gör det ju själv...Nu drömmer jag mig tillbaka till studieårens romantiserade tid då vi alla var fattiga och filosofiska.

En fullständig identifikation med mina materiella tillgångar är ju förödande, antag att jag blir bankrutt, då försvinner ju hela mitt jag! Är jag inte mer människa och person?

Här ska konverseras, jag var ju sjukt bra på det en gång.

att ta makten över sitt eget liv

Det kan vara svårt ibland, ruska av sig en motgång eller sorg som en annan människa åsamkat mig. Någon har gjort mig riktigt, riktigt arg och ledsen. Åren går och sorgen och ilskan sitter kvar, oförätten är en ständig tagg. Allt detta hindrar mig från att gå vidare i livet. Den där elaka människan påverkar mig fortfarande och har ingen aning om hur stor makt han har.

Hur länge har jag tänkt låta denna situation hålla i sig? Hur länge tänker jag låta hans svek hindra och begränsa mig? Det kan ju bara jag bestämma...och det är så svårt.

Så enkelt att gömma sig bakom och använda som självömkande ursäkt för att inte gå vidare, för tänk? Det kanske händer igen, överlever jag det? Troligtvis.

bra saker

ibland glömmer jag att säga till mina vänner hur bra de är och hur glada de gör mig. jag fick ett mail idag som gjorde mig mycket glad:

Hej!

du är sjukt bra :)

Varken mer eller mindre och bara så himla härligt

bakåtblickar

Jag vet inte om det är en försenad 30-årskris eller en förtida 35-årsfundering men det är mycket familj just nu. Troligtvis är det orsakat av min pappas sjukdom.

Det känns otroligt viktigt att ha hela familjebilden klar för sig. "Släkten följa släktens gång.." Häromdagen åt jag lunch med min pappas kusin, hon lämnade Sverige till förmån för världen för snart 50 år sedan. Hur är det med mina amerikanska släktingar? Hur är de? Hur var det förr? Hur var min pappa som liten, farmor, farfar, pappas far- och morföräldrar? Dagen innan åt jag middag med min mormor, samma frågor. Hur var det förr? Hur var de?

Jag fick frågan häromdagen vem jag är mest lik, mamma eller pappa. Jag är alltid jag men jag brås såklart på mina föräldrar. Ligger det något undermedvetet eller inte? Är det beteenden sen barndomen eller kan det ligga djupare? i generna? Vad väljer jag och vad är förutbestämt?

jag - en nörd

jajamensan, det är konstaterat, jag har glasögon intresserar, mig för bisarra ämnen som inte andra förstår och jag koketterar med det.

Alla människor är unika, så långt är jag med. Men om varje människas specialintresse, för att det inte (enligt vem?) kan klassas som allmänintresse är nördigt, vem är då inte nörd? Är alla nördar? eller ingen?

HURRA!

Idag är det firardags! Pappsen har varit hos doktorn och fått besked om cellgifterna - de funkar! de tar! de krymper de små jävla aliensarna!

bikramyoga - lööv

Det här var ju briljant, på ett fullkomligt vansinnigt sätt. Liten källardörr i Vasastan, mörk hyfsat designad lokal, ett litet hammam, en extremt svettig receptionist (tror att han precis kom ut från ett pass) lugn men förväntansfull stämning, instruktör som berättar lite om hur det fungerar, mörkt omklädningsrum, men på ett fancy sätt.

Gott så, promenerar in i träningslokalen, det är ganska varmt redan, folk ligger utspridda på golvet, i sparsam klädsel (shorts och linne är favoriten här) jag lägger mig ned på min matta som instruktören har fixat fram till mig och jag börjar andas genom näsan och har öppna ögon. Det där sista är viktigt serru, närvaro är grejen.

Sen kör det igång och redan innan passet har börjat är jag hyfsat svettig. Det andas och kroppen böjs i åt all möjliga håll, en liten paus (10 sekunder) mellan varje position för återhämtning och även om det råder ett lugn och stor koncentration är det ett visst tempo och en underliggande explosivitet i rörelserna. Den vansinniga värmen (40 grader) gör att lederna är varma och musklerna krampar mycket lite. När jag får bryt/yrsel är det bara att lägga sig ned, svetten rinner konstant i floder. Jag är inte säker på om instruktören säger "torra hälar ihop" ibland men det kan jag säga att kvantiteten svett och luftfuktighet i rummet är skyhög så torrt existerar inte. Efter 90 minuter är det slut, då ligger jag som en utslagen lotusblomma (?!) och får en fuktig, kall och doftande minihandduk av instuktören. Fantastiskt! bara att lägga över pannan och så kan hjärtat snart börja slå i normaltakt.

så småningom smyger jag mig ut ur lokalen, automatiskt blir jag långsamgående och lite harmonisk - lite komiskt, och trippar iväg till frukt och nötbuffén utanför och häller i mig ytterligare någon liter vatten, småpratar med andra svettiga människor och går långsamt in i den mörka duschen.

Enkelt uttryckt, det här var kalas, jag är frälst och det ska göras om, snart.

svettyoga

japp, nu är det dags, efter två veckors spänningshuvudvärk, hudsmärtor, magkatarr och allmänt rassligt hälsotillstånd är det äntligen dags. Jag har hört talas om det här i över ett år nu och antingen blir jag frälst eller så avskyr jag det. Som vanligt med träningsformer, inga gråzoner....svettyoga, here I come!

råbiff

är löjligt gott.

Jag får pippi på olika maträtter och försöker prova hur olika restauranger väljer att servera dem. Som student började jag smaka av Club Sandwich men upptäckte snabbt hur den föräcklades av vissa hak med något så äckligt som kyckling i curryröra?! Hur tänkte de då? Grodan var de första som jag upptäckte denna läskighet hos, sen tycks det ha spritt sig. Dags att byta rätt alltså.

J introducerade mig för råbiff. Med stor skepsis trots en stor förkärlek för blodiga biffar provades denna mytiska rätt. (I Uppsala hade kårstyrelsen en årlig middag med råbiff som alltid slutade i mindre kaos.) Numera är det en av mina absoluta favoriträtter.

Nåväl, fram till i onsdags har Tures ståtat med den bästa råbiffen, tätt följd av T/baren. Dock hamnade vi på Bistro Nouveau för en enkel middag och råbiffen kommer in, färdigblandad! med sås?! Inte omonterad som jag är van från svenska krogar. Denna franska Tartare de Beouf visar sig dock vara den absolut bästa, någonsin!

bekräftelse

Många av mina vänner och jag själv går omkring och väntar på att bli avslöjade för att vi är en bluff. Vi överpresterar och är superduktiga, jobbar hårt, har ett vackert hem, är roliga med ett stort socialt kontaktnät, en del uppfattas till och med leva det perfekta livet. För vems skull? Vilka känslor väcker detta hos oss?

Så länge jag gör något för min egen skull (eller av altruistiska skäl men det är inte ämnet här) så är det ok. Men när jag bara gör saker för att vinna andras gillande förlorar jag mig själv, och prioriterar bort mig själv.

Vilka känslor väcker de perfekta människorna hos oss? Beundran? Javisst, förtäckt. Avund, absolut. Avunden luftas flitigt och kritiskt. "Jaha, den där är ju såå himla perfekt, behöver väl inget = är inte värd något mer"

Det är skönt att göra bra saker för andra och för sig själv men om det ständigt måste luftas för bekräftelse så förändras syftet med handlingen. Bekräftelse är viktigt men hjärtat kan inte fyllas av bekräftelse från andra, det viktigaste är att bekräfta sig själv.

det tar på krafterna

det här med cykling. Har redan fått träningsvärk i benen efter gårdagens strapats hem i motvind.

Imorse höll jag istället på att köra på två fotgängare och en polisbil, då vaknar man till...

premiär

Efter att ha trasslat ut cykeln ur alla buskage och andra onda människors cyklar var det premiär idag. Med ny klädsam cykelhjälm och låset i väskan trampades det intensivt över Tranebergsbron. Värken som plågat mitt arma huvud i fem dagar blåste bort, hamnade nog i Vreten eller nåt...

det kändes fantastiskt, sen kommer adrenalinpåslaget: "ska jag cykla om, slöis! nä vänta nu blev det nedför och han har växlar, nu då? Äh fasen, möte, nu då? Äh jag ska ju svänga nu, eh vad gäller nu, lämnar jag företräde eller? grabbjävel kolla åt vänster också, undrar om trafikljuset reagerar på cykeln, ah där kom en bil skönt...hm törs jag köra över kanten eller får jag punka igen då? chansar...gick bra, hm parkerar alla som idioter? äh får bara låsa, inte låsa fast idag då. titta en spegel, OJ!"

kalenderliv

jag blir liksom tyngdlös när jag glömmer kalendern. Har varit på landet i helgen och i vanlig ordning somnat på soffan framför en hyfsad fotbollsmatch. Kalendern fick inte följa med ut i lördags, den ligger hemma och innehåller förhoppningsvis inte några viktiga engagemang för dagen. Om sådana finns så är de bortglömda, lite läskigt men lite småskönt. då kan jag göra som jag vill :-) Hm, men det är väl ändå jag som har kontroll över min kalender? eller?

Vari består de fria valen? Härom veckan höll jag ju på att smälla av för att jag låtit bli att tacka nej till vissa engagemang. Har jag undermedvetet glömt kalendern hemma för denna saks skull? eller var jag bara normalt disträ och trött i lördags? Morgonsur? Ja definitivt. Stressad? jajamensan.

Nu ska jag iallafall göra något helt oplanerat. Äta lunch?! JA, det planeras ju inte, det görs bara, nästan varje dag, ändå.

det kan ändra sig

tänka sig, med en sjukt rasslig inställning knatar jag in på såpan, har gjort ett litet pit-stop på åhléns för att se lite mindre glåmig ut, glömmer bort namnet på parfymen jag brukar använda så jag tar den jag hade innan, disträ...

Nåväl, möter glada människor och gör det jag trodde jag inte längre klarar av: laddar om. Japp detta fenomen utvecklades med viss förfining under mina studieår. Kör hårt med tentaplugg och party och ladda alltid om, oavsett hur trött du är. Det funkade i fredags iallafall...jag hade hysteriskt skoj.

uttråkad och less

jag börjar bli gammal och trött, känner mig som en gulablendtant...trött, sliten, rynkig med gäddhäng på underarmarna och släpande fötter. Hallå! vill jag ropa till kroppen, det är ju för tusan fredag, ROLIGT!

Men icke, ingen reaktion, trött höjning på ögonbrynen "eller hur? när får man gå och lägga sig?" huvudet är instängd i en sån där badmössa och hjärnan har tryckts ihop lite.

Har för första gången på något år hävt ur mig kommentaren att jag är less på mitt jobb, jag är uttråkad, understimulerad, u name it. Och detta har jag även upplyst min chef om. Så nu ska vi söka jobb åt mig, bisarrt?! javisst men jag har en bra chef.

slitstarka grejer

trots Jompas tvivel om mina cykelkunskaper kunde cykelreparatören konstaterar att jag hade punktering på slangen och så frågade han lite försynt om jag ville byta däck också. " Hurså, ser det slitet ut?" "Ja, alltså... företaget som tillverkade de här gick i konkurs för 25 år sen."

cykeljävel

den vägrar ta emot luft?! här försöker jag göra konstgjord andning både klockan tolv på natten och halv nio imorse och den vägrar fortfarande. undrar om det kan vara ett användarfel?

verktyg

Jag brukar diskutera det det här med prylar rätt mycket. Skidåkning är en materialsport, javisst. Dyra pjäxor, skaljackor, nya bindningar, goggles för att inte tala om underställ, några av tjejerna kan tjata i timmar om lager ett och två.

Nåväl, jag börjar gilla verktyg. Idag fick jag köpa en ny cykelpump (kvalar kanske inte in som verktyg men jag var åtminstone i en järnhandel) och det bästa av allt så hittade jag ett slags skum som man sprutar in i cykelslangen och så täpper den till hålen = eliminerar pyspunka - briljant. Såna här praktiska oanade grejer är störtsköna.

Mitt andra favoritverktyg (?!) just nu är naturstensbetongplattlyftaren...

Shopping gör folk glada. En del köper skor och handväskor, andra vinkelslipar och slagborrar, båda används i samma utsträckning och det blir lika fint.

punktering

imorse, rackarns. mer disträ än vanligt idag när morgonen börjar ostrukturerat.

vårkänslor

hur var det nu, när fick jag egentligen ta ut cykeln när jag var liten? Jag antar att mamma och pappa bestämde till en början och sen släpades den ut så fort det tjatades länge nog. Sen kom uppsalaperioden då jag cyklade året runt, någon galen (eller klok) korridorare köpte till och med dubbdäck till sin cykel. Och idag är jag stolt lånare snart ägare till en skruttcykel av det famösa märket Fram. Jag tog en provtur runt kvarteret och kände mig som en femåring, når inte riktigt ned till tramporna och det känns fullständigt livsfarligt i trafiken. Båda fenomenen kommer att avhjälpas i en hast. Skiftnyckel och hjälm, sen är det bara att köra! Tjoho, se upp!

spinn

Min hjärna går i spinn. Sista veckan har jag varit borta från kontoret och istället kalasat i Uppsala, besökt min far i Gällivare och hjälpt honom med flytt, mellanlandat på fredagsdrinken en och en halv timme efter att planet landat, hjälpt en väninna i Stockholm att flytta, ilat vidare till Dalarö för att bära på betongplattor. Är det all denna fysiska aktivitet som får hjärnan att gå i spinn?!

Jag känner mig som en duracellkanin, om jag forstätter i det här tempot kommer jag antingen att bränna mig själv i två ändar (ja som på ett ljus - metafor) eller, vilket känns mycket roligare och kanske troligare, att uträtta storverk!

Jag flänger runt som en tätting (tror att det bor en sån familj just nu i min ventil - det kanske smittar?!) och kommer på briljanta saker. Bäst att göra en lista:

• Skriva kokbok
• Nätverka för att skaffa nytt jobb, medan det jag har fortfarande är kul
• Kroppsarbeta så att hjärnan fortsättera att hålla sig i form

Mål

Jag har hört att det är bra med personliga och konkreta mål, någon ska måla tavlor någon ska göra en resa etc.

Igår började jag på min bok...kokbok naturligtvis. För snåla gourmetkockar, som jag själv. Är inte helt klar över ambitionsnivån ännu men jag skrev upp några egenhändigt komponerade succéer. Kanske blir det bara jag själv som läser den men det får vi se.

O gamla klang och jubeltid

Äntligen, Valborg! Sedan 1995 har detta varit höjdpunkten för mig i alkoholromantikens högborg Uppsala. Självklart ska jag dit. Ett år struntade jag i det och stannade i Stockholm, det var ett förfärligt år (2002) jag gör inte om det på ett tag.

Såå, riktigt studentikost ska det bli, doktorsdisputationsmiddag i Orangeriet, Dammiddag med föredrag, sillunch på balkongen på min gamla nation, champagnegalopp och gudarna vet vad sen innan jag långsamt tar mig tillbaka till Stockholm igen. Och hela tiden ska det sjungas, fort är roligt och starkt är vackert det gäller kanske både snaps och tillhörande visor...

"bli aldrig bitter!"

"Vad du än gör Penelope, bli aldrig bitter!" Så sade min kära kollega en sommarkväll och kisade på mig genom cigarettröken och fördjupade sig sedan i rödvinsglaset.

Jag har tänkt mycket på det där. När märker jag om jag blir bitter? Vad är gnäll och vad är bitterhet? Dyker en hätsk och hånfull ton upp ibland och vad är denna ett tecken på? Att jag bara är allmänt grinig eller börjar jag de facto bli bitter. Kan jag vara bitter vad gäller vissa omständigheter och förnöjd rörande andra? Är vi människor tillräckligt komplexa för att klara det eller kommer bitterheten att genomsyra allt, är det en giftig brygd? Finns det bot? Är det överhuvudtaget nödvändigt att bota eller är en släng bitterhet som en förkylning och uppfattas som cynism eller ironi och skämtas bort.

skvallrig

ojojoj, det brukar ju påstås att de där veckotidningarna som finns hos frisören bara läses där. Jag brukar själv anse mig lite för sofistikerad för skvaller, vilket hyckleri. När det kommer till finanssnubbarna i insiderhärvan är jag som en gam. "Jaså, jaha, är det HAN!" De befinner sig i ungefär samma åldersgrupp och kan tänkas röra sig i mer eller mindre samma kretsar och plötsligt blir det såå mycket mer intressant än Aftonbladet, Expressen eller NU etc. De här människorna är ju på riktigt.

Vad beror detta gamande på? Nyfikenhet eller att jag är uttråkad? Jag brukar envist hävda att den som bara har synpunkter på hur andra lever sitt liv måste ha ett sjukt tråkigt liv själv. Et voilà! mitt liv är uppenbarligen urtråkigt just nu, jag är en gam.

En snygg parallell till detta är att i Stadsteaterns uppsättning av Djungelboken just nu gestaltar gamarna, just det, skvallerjournalister...

morgonens tokfniss

hysteriskt roliga bilder ur ny kaffebordsbok...

vad är du mest rädd för?

vilken är din största skräck i privatlivet eller i arbetslivet? Jag har diskuterat detta med mina vänner och de mest personliga skälen till rädsla och ångest brukar vara att inte bli omtyckt, inte duga, helt enkelt inte bli älskad för den man är. I arbetslivet brukar många av mina 70-talistvänner prata om att någon när som helst "ska komma på dem". Ja just det, att de alla är en bluff.

I ett vidare perspektiv är det en utveckling mot att vi är det vi gör inte vad vi är.

Vi identifierar oss med yrkesroller, social status, familjeroller etc. Om något av detta ruckas eller i värsta fall kränks blir urladdningen kraftigare i paritet med identifieringen. Vi reagerar häftigt och många gånger oresonligt. Ju mindre jaget är och ju större rollen är desto oresonligare blir handlingen.

Dagens, eller nattens, dödsskjutningar i Virginia påstås vara en följd av ett svartsjukedrama. Antag att detta är sant. En av denna persons viktigaste roller hans civilstånd. I och med uppbrottet ruckas hans världsbild och han känner sig kränkt och reagerar oresonligt. Extremt i detta fall, javisst, men hur många gånger har vi hört talas om svartsjukedramer av olika slag?

Kan detta vara möjligt? Att i sorgen över att inte vara älskad döda den man älskar? och en herrans massa andra människor därtill?

Äntligen Fredag

och snart dags att rassla iväg till Entligen Fredag på såpan. Solen skiner och jag är supertrött men på ett ganska nöjt vis, det kan bli najs.

fotboll

sådärja, inledde fredagen den 13:e med att vinna biljetter till Djurgårdens match mot Helsingborg på Stadion nästa lördag. Gratis är gott...

ett moln i byxor

vårsolen glimrar och biografihimlen har kommit med ett nytt bidrag att gräva ned sig i. En rejäl biografi om Majakovskij kanske kan ge lite bättre perspektiv över min ungdoms favoritpoet. Dags att börja gräva längst bak i bokhyllan.

gratis är gott

tänk vad härliga grejer det finns som är gratis eller åtminstone inte kostar något (var tvungen att tänka lite positivt här på morgonkvisten).

Konstutställningar, intressanta människor, en del knasiga och så lite snacks till konsten, kvällens begivenhet heter Bukowskis.

Middagar med vänner, billigt och riktigt kul.

Solen, ja sitta på balkongen eller promenera ute, skönt och helt gratis.

Vatten, jajamensan, Stockholm har världens godaste vatten (inte alla stadsdelar dock...) och det går att bada i, så småningom.

Jag satsar på tre av fyra idag minsann!

oansvarig?!

varför ger det ordet mig krypningar till skillnad från sorglös. Det ena känns som något riktigt dåligt medan det andra är rätt ok på ett sådär dandyartat sätt.

Just oansvarig vill jag, uppenbarligen, inte vara. Någonstans finns en underliggande skräck för att någon ska ta ifrån mig den självständighet jag har som ensam oberoende självförsörjande karrärkvinna. Och vem skulle det vara? blir den retoriska frågan. Den enda som kan göra det är ju jag själv (förutsatt att jag inte blir totalt galen och därmed LPT:ad).

Den här skräcken och oron över detta återkommer med jämna mellanrum, i princip alltid när jag varit oansvarig. Och i princip alltid gäller det pengar eller sprit. (Vad skönt, allt kokar ned till pengar och sprit och kemister påstås ju att allt kan lösas med sprit....nu tror jag att resonemanget börjar sladda lite).

Kan något så enkelt som lite frustration över att vara pank vekligen generera allt det här. Jo, om jag tänker för mycket och gör problemet större än vad det är. Det jag bygger upp hela problemet kring är att pengar ger frihet. Den som inga pengar har är ofri. Nog låter det som ett i-landsproblem men det blir trots allt en sanning för mig. Jag känner mig begränsad i mitt rörelseutrymme och därmed ofri.

Så vad göra? Det gamla vanliga, ta tag i ekonomin, "It's the economy stupid!" så enkelt och ändå så svårt, men kan en stat fixa det borde väl ändå jag. Tillbaka till enheterna...

påsk

eller pesach, gå förbi. en av mina favorithistorier ur gamla testamentet med mordängeln som går förbi de kryssade dörrarna.

tid att tänka på livet, åka lite skidor, ligga på isen och kika på småfiskarna, dricka lite wisky...

självklart även dags att tänka på människosonen och syndernas förlåtelse :-)

två sidor av samma mynt

men väldigt olika beteenden.

med åren har jag noterat att mina vänner lever olika mycket i förhållanden. En del tycks vara seriemonogama, dvs de går från ett förhållande in ett annat. Andra (som jag) är mer eller mindre alltid singlar.

Inget fel i varken dera men härom dagen träffade jag en av mina vänner som nyligen blivit singel och hon, som kan hävdas tillhöra den seriemonogama gruppen, hävdar att hon är det för att hon är så rädd för att vara ensam. Alltså, när hon lämnar ett förhållande eller blir lämnad så hittar hon mycket snabb någon ny. Eller som hon själv uttryckte det. "Kastar sig en ny famn för att slippa ensamheten"

Det här påminner lite om mitt eget beteende (förbered dig på ett chockerande avslöjande nu) fast precis tvärtom. Rädslan för att vara ensam yttrar sig istället så att jag garderar mig från att aldrig bli lämnad genom att aldrig ge mig in i ett förhållande. Hängde du med? Rädslan för att bli övergiven är alltså starkare den imaginära lyckan som kan komma med en förälskelse. För det kommer ju att gå åt helvete i alla fall, och då är jag ju ensam ändå i slutändan, varför hoppa över mellansteget?

Sen kan jag skylla hur mycket jag vill på att alla killar jag dejtar är dundertråkiga, korkade och allmänt oinspirerande, (vilket de har varit) de får ändå sällan en ärlig chans.

vårt sjuka socialförsäkringssystem

läser idag i tidningen om en familj som vill använda sig av hushållsnära tjänster och tillhör den unika skara som vill betala för detta vitt. I sökandet efter personer att anställa stöter de på oväntade problem. Personerna vill gärna utföra tjänsten men om ersättningen (lönen) klassas som inkomst kommer de att förlora studielån/socialbidrag eller sjukpenning. Vad är det för monster till samhälle vi har byggt när det är bättre att neka jobb än att ta det. Är konsekvenserna uppenbara?

Som statistiker slås jag även av absurditeten i att SCB schabloniserat uppskattar den svarta tjänstemarknaden till mellan fyra till fem procent av BNP. Det är ca 130 miljarder svenska kronor....gissa hur mycket vi skulle kunna sänka skatten om dessa sköna kronor även beskattades och gissa hur mycket mer stabilt vårt pensionssystem vi skulle få. Och tänk hur en sänkt skatt skulle hindra människor att hamna i fattigdomsfällan där en mindre inkomst är mindre lönsam än att gå på socialbidrag. Om det var ok att plugga och jobba samtidigt.

Vi behöver en revoluform!

vårstädning

det finns människor som tar energi och som ger energi. de flesta gör både och.

För att få balans i livet bör de positiva energierna överväga de negativa annars blir jag deprimerad. Att göra roliga saker ger energi och tråkiga tar. Vissa tråkiga är måsten, som dammsugning... men att ha en ensidig relation till en människa där den andra föder sig på min energi och aldrig ger något tillbaka är bara korkat. Såna människor kan avskrivas. De får parasitera någon annan. Och när ett sånt beslut är fattat känns det faktiskt mycket bättre och vårsolen kan avnjutas med lättat hjärta.

tragedi

för att liva upp mig själv lite besökte jag igår Dramaten och såg Macbeth, ett av Shakespeares senare tragedier ( han skrev den alltså efter Hamlet, Othello och Kung Lear men före Antonius och Cleopatra).

I programmet läser jag något som får mig att tänka på mina egna självrannsakande psykoanalyser i hemmaform. "utan självaktning ruttnar världen".

Macbeth ser, efter att ha hyllats som krigare av kungen, en möjlighet att få bekräftelse genom att utses till prins. När Duncan mitt framför ögonen på honom istället utser sin äldste son Malcolm till arvinge skäms Macbeth för sitt habegär efter makt och betydelse. Han lider hela tiden av någon slags otillräcklighet och en önskan att bli en fullvärdig människa. Han försöker kompensera sin brist på självaktning genom att försöka överträffa sig själv. Precis som Dr Glas vill han om i brist på att vara älskad åtminstone hatad eller fruktad. Det handlar hela tiden om att bli sedd för den han är och inte för det han gör.

Det Macbeth missar är vad han senare ska göra när han fått makten som han så länge eftersträvat. Göra ont eller Göra gott, det är frågan, han blir en man utan drömmar för han har helt plötsligt allt och ändå inget. Han förlorar sin egen självaktning när han mördar sin egen kung och därmed sin egen mänsklighet. I förlusten av mänskligheten försvinner också meningen med livet och han ruttnar inifrån.

Riskavert som jag är vill jag inte att mina drömmar ska ta slut. En del saker ska just bara drömmas om. De ger mig livsgnistan och läker de sår som livet ger. När alla drömmar är uppfyllda är leken slut.

det är verkligen inge vidare

börjar kännas som mitt standardsvar på frågan "hur mååååår du?" med en obehagligt medlidande blick

varför är det alltid så? att ena stunden vill jag ha den där medlidande blicken och den där kramen och trösten. två sekunder senare vill jag inget hellre än att bli lämnad ifred och prata om något banalt och sorglöst, "det är jobbigt med en stop-over men ska det vara så får det bli i Amsterdam så att vi åtminstone får lite ostron och champagne"

orsaken till det usla läget är följande: pappas hudcancer har bildat inoperabla metastaser och det finns ingen behandling, ca 20 procent svarar på cellgifterna. han kan leva i tre månader eller tre år, ingen vet. det gäller bara att få de där aliensarna att sluta växa men alla som sett otäcka rymdfilmer vet att de där läskiga djuren alltid tar kål på några innan de dör.

nu gäller det att umgås med farsgubben så mycket som möjligt så länge han finns kvar.

jag vill skiljas!

från min familj. det här har jag sagt ett otal gånger när vi driver varandra till vansinne. det kan vara så att jag är så van att sköta mitt och kompromisser tilltalar mig inte riktigt.

det finns en anledning att äktenskapsförord och testamenten skrivs. det gäller att komma överens medan man fortfarande är överens. tyvärr har detta blivit allt tydligare med tiden. nya konstellationer och relationer gör detta alltmer uppenbart. allianser och de man trodde var viktiga blir plötsligt inte så viktiga.

jag kan lugnt säga att jag är mig själv närmast och att blod är tjockare än vatten.

It's Dollytime!

yep, ikväll bär det av till sunkgloben för att få njuta av världens bästa Dolly, värmer upp med musik på kontoret, höga klackar+push- up, tänka på kärleken och döden...det blir lite Dolly.

sköna och fina saker

bra saker idag:

haft strukturgenomgång med big boss - jag har koll

opererat bort prick - ska inte få cancer

ätit lunch i solen vid Nybrokajen - bra för själen

varit hos terapeut - pratat om väldigt personliga konstiga saker

köpt mycket fina skor (bild) - också bra för själen

tråkigt

och väntan, det är väl så jag kan sammanfatta det mesta just nu.

gör terapin någon skillnad? vänta och se
gör pappas cellgifter någon skillnad? vänta och se
finns det överhuvudtaget något som verkligen engagerar mig? vänta och se, eller leta

verklighetsflykt

och lättsamma skämt, är det inte det människan skapat konsten för? att lura hjärnan och därmed skapa endorfiner som ger åtminstone en kemisk lyckokänsla, den rent kemiska hoppar jag.

den senaste tidens summerade elände tarvar mer verklighetsflykt än annars. viktigt att glömma sig själv för en stund. teaterbokningarna rasar in, filmtittandet och stand up frekvensen har ökat dramatiskt. läsa böcker är för krävande. det är baske mig lättare att älta strindbergs och shakespeares dramer än mina egna minidramer, de senare tråkar ut mig.

"il y a de gränser på toute"

synen förändras

brukar vi ju säga när vi bli äldre.

igår kväll träffade jag en av mina yngre bekanta. min syn på honom har förändrats ett otal gånger, först som en extremt sorglös och ansvarslös person sedan till en seriös, omtänksam och eftertänksam människa. jag vet inte vad det var men igår förändrades synen igen. han ter sig mest bara cynisk, egoistisk och rätt korkad.

märkligt, det där händer titt som tätt, att människors handlingar och ord förändrar min syn på dem. vissa handlingar, rent obetänksamma kan få oanade konsekvenser för en annan människa. aningslöst uttalade ord sätter djupa spår och förändrar förhållanden och förhållningssätt. dessa förändringar kan gå åt flera håll, negativ till positiv och tvärtom. det är när andra överraskar mig positivt som jag blir som gladast. den andra vändan kan vara direkt smärtsam.

den här bekantskapen är inte en kärna i min vänkrets men det är ändå ledsamt då jag inser att han nu faktiskt utgick helt och hållet. de cyniska och egiostiska betraktar jag helst på avstånd.

fyrfältare

ett mer eller mindre nördigt skämt är att alla konsulter måste kunna placera in sin värld i en fyrfältare annars blir den obegriplig. om du ger konsulten en uppgift som ligger utanför denna ram förkastas den som omöjlig att utföra.

en paradox mot detta fyrkantiga tänkande är att det återfinns i den mjukaste och samtidigt svåraste av världar, terapin. i detta fall berör tänkandet att lära känna sig själv.

antag att du kan dela in kunskapen om dig själv i fyra fält:
det vet om dig själv som ingen annan vet
det både du och andra vet om dig själv
det andra vet om dig som du själv inte är medveten om
det som ingen vet

tillsammans skapar detta en uppfattning och kunskap om jaget och den egna identiteten. Det fiffiga med den här modellen (jag älskar modeller, spelteori som har samma utseende, dock utan rörliga fält, är bland det bästa som finns, en formalisering av människors förutsägbara beteenden) är att de olika fälten är olika stora och kan förändras.

din egen kunskap om dig själv kan naturligtvis växa. i samspel med andra människor kan du få veta mer om det som andra vet om dig men som du inte är medveten om själv, deras vetskap är en uppfattning och behöver naturligtvis inte vara sann för dig. i slutändan blir fältet som ingen vet något om bli mindre och du får självkännedom. Hurra!

bejaka och berömma

dagens terapiläxa; vad är skillnaden mellan att bejaka och berömma en person. en snabb slagning på själva verbet i synonymordboken ger nedanstående resultat:

bejaka= bedyra, besanna, intyga, vittna

berömma= lovord, lovorda, lovsjunga, prisa, smickra, upphöja, utpuffa (?!)

enkelt uttryckt kan jag tolka det som att en persons inre kvaliteter bejakas medan personens handlingar och yttre kvaliteteter kan berömmas.

i bejakande ingår en dialog, beröm kan utdelas som en kommentar eller en endimensionell bild av det yttre jagets egenskaper. det ena är inte nödvändigtvis bättre eller sämre än det andra men jag tror att vi drar oss för att bejaka, och se, varandra. det är lättare att berömma, det ställer inte lika höga krav på inlyssning.

den rationella människan

finns det? eller är det bara i våra konsumtionsval vi är det? känslor och empati är väl det som gör oss till människor? kampen för överlevnad ger oss förmågan till rationella val och då sammanfaller de också med de val vi skulle göra känslomässiga skäl som många gånger bygger på altruism.

vad gör vi då när själen eller psyket säger ifrån. när vi väljer bort. är vi då egoister eller återigen överlevare? det handlar inte då om att få mat för dagen utan snarare att prioritera sina egna själsvåndor. kan jag se mig själv i spegeln och på fullaste allvar säga att jag gjort rätt som sätter mig själv före någon annan? är någon annan betjänt av att jag försakar mig själv eller är det en värdering av mitt liv i jämförelse med någon annans? bör jag värdera mitt eget liv högre än andras eller är det en värdering som inte låter sig göras.

jag har den teoretiska uppfattningen att olika människors smärta och sorg inte kan ställas mot varandra. hur någon mår kan bara den personen avgöra. vi kan inte bära andra människors sorg, vi kan dela den. men om din egen sorg är för stor, vad gör du då? om du inte orkar dela den andra människans sorg utan skjuter henne ifrån dig under den tid du bearbetar din egen, blir du starkare då? eller får du samvetskval? vilket väger tyngst.

äta eller ätas

såg med förfäran sjukt billiga flygbiljetter till frallan flaxa iväg imorse (nej, viss osäkerhet i semesterplaneringen hade hindrat mig från köp), Fly Me konkade. och med ett asgarv öppnar jag lite senare ett brev från Sterling, "Har du bokat med Fly Me? Se vad Sterling kan göra för dig" och så en radda alternativ om och utifall att etc.

jag bara älskar de marknadsmässiga reflexerna. det gäller att hugga, fort som tusan annars är någon annan där och positionerar sig. gör vi någonsin så i vardagen? eller är det rent företagsekonomiska mekanismer. är det mer ok i näringsliv än i privatliv? i det förra ska ju inget tas personligt...

huggandet påminner om den där (i mitt tycke extremt otäcka) leken på barnkalasen förr i tiden, gå runt ett gäng stolar och sätt dig när musiken slutar. den som inte haffar en stol snabb åker ut. jag gillar inte att åka ut.

hrm, där motsade jag mig själv, inte sant. jag gillar reflexerna, men inte när det innefattar en dålig konsekvens för mig själv. två alternativ framstår som lösning, acceptans eller att alltid vinna. det ena behöver väl inte utesluta det andra men kommer jag jämställa acceptans med förlust? det gör jag ofta idag, nå återstår att se om det går att anpassa teori till praktik. svårt.

är jag en marknadsanpassad person privat med rationella val eller går jag då på känsla? och är jag överhuvudtaget konsekvent?

ankdamm

fascinerande hur Bildts blogg kan bli en sån vagel i ögat på så många journalister.

det är väl ändå höjden av demokrati med en minister som kommunicerar direkt med sina väljare framför att göra det enbart via pressekreterare och journalister? känner dig den tredje statsmakten hotad månne?

sen kan jag iof hålla med om att den gode ministern kanske bör vara lite försiktig i sina kommentarer för att hålla regeringens front samman.

hur känns det nu?

"och hur kändes det förut?" frågade L försynt igår strax innan middagen. "när du inte drack alkohol menar jag? kände du någon skillnad, fysiskt eller psykiskt?"

det kan man lugnt säga, den värsta plufsigheten i ansiktet försvinner och hyn bli klarare, toppa det med en skidsemester på fitnessbaguette så mår man prima. litet minus för brakförkylning men även den gick över ganska snabbt.

tror att det kan vara idé att köra alkholfritt någon gång om året, februari är ju en ganska bra månad, dessutom en kort en...

dumdristighet eller masochism

är det dumdristighet eller masochism att ge sig in i projekt som kommer att misslyckas?! eller blir misslyckandena en självuppfyllande profetia? eller är det en korkad uppfattning om att när det väl lyckas så var det bara ren tur, inte ens egen förtjänst?

och var kommer de här idéerna ifrån, har jag kommit på dem själv? eller är det någon slags skyddsmekanisk mot risken att lyckas och vara lycklig över det? är det någonsin nog?

"varje människa är sin egen lyckas smed" jovisst och ibland hittar jag inte städet utan släpper släggan direkt på foten.

dags att se över det riktiga tillgångskontot igen, vad finns där egentligen som övertygar mig om min egen förträfflighet och vilka insättningar behövs för att få balans... en av dagens insättningar får bli kärlek från familj och vänner.

slänga grejer

eller feng shuia sitt hem, ger det struktur? eller bara ett visst mått av ordning.

struktur

har jag uppenbarligen svårt att få - eftersom motsatsen är kaos är mitt liv just kaotiskt.

enligt annan källa är motsatsen till kaos kosmos...jag behöver kosmos, inte osmos...som ger diffussion... jag känner mig som en Brownsk rörelse - slumpmässig, stokastisk - en slumpvandring - en martingal, nu är jag tillbaka i kaos igen.

struktur var det ja, struktur.

mitt hem är min borg etc

vad är det med renoveringar som får folk att bli så galna. cirklarna rubbas, det är stökigt, röriga hantverkare dyker upp på omaka tider.

är det ovissheten? när blir det klart? hur kommer det se ut? vad kommer att gå åt pipan? kommer jag någonsin att få cocoona igen?

är det trygghetsjakten som kommer fram? hade ett resonemang på semestern om det svenska säkerhetstänkandet (apropå att så många svenskar bär skidhjälm, moniteuren undrade om det var lag på det i Sverige och blev lite förvånad när jag meddelade att det just nu var mode, iof ett ganska klokt mode). hur många länder har lagstiftning om hjälm för barn, bilbälte i baksätet etc.

kan det vara så att när världen omkring oss kommer närmre och blir allt våldsammare så lagstiftar vi kring de få enkla saker som vi tror kan skydda oss. sambandet mellan oroligheter i mellanöstern och ryssarnas sovjetifiering och lagstiftning om cykelhjälm kanske inte är självklart men jag tror att det finns där.

återvänt

från semestern,
vederkvickt och lycklig.
lunchutsikt från i onsdags med Mont Blanc i bakgrunden, har ätit fitnessbaguette i 6 dagar...

vändningen

är total. pappas operation verkar ha gått bra. idag ska jag dricka ett glas vin för första gången på tre veckor, kan bli intressant att se om det fortfarande är gott.

sitter nu och hoppar i stolen och väntar på att planet ska lyfta (imorgon först 0955). bloggen kommer att hålla sig lugn medan jag är på semester och håller undan lavinerna (4 av 5 just nu) svishar runt i djupsnön (40 cm i tisdags) och bronsar på après skin...

återkommer med rapporter om mänsklighetens dikeskörningar om en dryg vecka. jag själv kan befinna mig i vilket sinnestillstånd som helst.

ett regn av omsorg

efter gårdagens totala urladdning av ångest och allmän depression kan jag bara glädjas åt att jag har så många som bryr sig. det känns lite uppblåst att stoltsera med det men jag kan inte låta bli. det är ju ett skönt motsatsförhållande till de extremt negativa tankar som rasslade runt som ett stridsgissel i mitt huvud härom natten.

det är lätt att börja avdramatisera sin själs svaga stunder så här i efterhand. jag känner mig som någon slags drama-queen. jag menar var det verkligen så illa? Jo , det var det, jag har i ärlighetens namn inte mått så dåligt i hela mitt liv, någonsin.

glädjande är ju att jag nådde toppen, eller snarare botten, i onsdags. så jag mår betydligt bättre idag än igår och än i förrgår etc. J träffade (privat) en tvättäkta psykiatriker igår som berättade om fördelarna med ångest (?!) är att det går nästan alltid att bota.

operation avvärjning panikångest

1. har snart semester med mycket skidåkning och sol
2. har pratat med hjärnskrynklare om hur hantera ångest
3. har bokat tid hos skrynklare efter semestern
4. har fått hjälp ikväll med tömning av förråd (grannjäveln ska dra sitt avlopp genom det...galet)
5. rensar skrivbord

bra där, nu hoppas jag bara på att pappas operation går fint.

riktigt otäckt - panikångest

jag har varit riktigt låg hela veckan och förstå inte vad det beror på, vinterdepression, identitetshypokondri etc etc. det är så enkelt att säga till någon annan som beter sig som jag "ryck upp dig, gör något kul" . jag har definitivt sagt det, någon gång.

vi hade fyi-middag igår med "känner dina vänner dig som du känner dig själv"- lekar och det var nog inte min grej igår. när jag redan svävar i ett vakuum lite utanför mig själv blir det fullkomlig obegripligt att tro att någon annan ska kunna känna mig, jag gör det inte ens själv just då. så när vi efter ett par spelomgångar sätter oss till bords stiger paniken långsamt och jag försöker på ett inte alltför deprimerande sätt förklara att jag är just det, deprimerad, eller att jag i alla fall inte mår särskilt bra. de här middagarna brukar vara rätt roliga med rätt mycket skoj. jag känner själv att jag bara drar ner stämningen och vill fly, så det gör jag så snart jag kan.

ångesten stiger på tunnelbanan hem, jag minns inte riktigt hur jag tar mig ända hem men det gör jag och sitter sen och stirrar in i väggen en stund, vet inte hur länge. går och lägger mig och nu börjar det riktigt läskiga. andnöd, hyperventilering, hjärtklappning, ett starkt illamående, jag är helt övertygad om att jag snart kommer att dö och att det faktiskt inte spelar någon roll för att ingen skulle ändå bry sig. jag gråter hysteriskt tills jag troligen somnar av utmattning.

i morse mådde jag lite bättre och som den probelmlösare jag tror att jag är inser jag att det här måste lösas, jag tänker fasen inte vara med om det där en gång till.

så vad göra, googla ångest och behandling. resultat: symtomen passar in på panikångest. enligt Karolinskas psykiatricentrum definieras det så här:
En panikattack är plötslig och överväldigande. En mängd kroppsliga symtom som signalerar katastrof kommer snabbt samtidigt som man ofta har en känsla av att man ska dö eller att man håller på att tappa kontrollen. För att man skall kalla det en panikattack krävs att 4 av dessa 13 symtom uppträder:
Hjärtklappning
Svettning
Darrningar och skakningar
Andnöd
Kvävningskänsla
Smärta eller obehag i bröstet
Illamående eller magbesvär
Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
Overklighetskänslor inför sig själv eller omgivningen
Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
Rädsla att dö
Domningar eller stickningar
Frossa eller värmevallningar
Symtomen når sin kulmen inom 10 minuter och klingar sedan av.

Det finns studier som visar att så många som en tredjedel av befolkningen haft en enstaka panikattack.

Nu ska jag bara se till att det var EN enstaka.

hur olika vi ser det

har uppenbarligen tagit paus i arbetet för jag funderar just nu på unga människors dödsfall. för mig var det självklart att hon (Sällströmskan) drabbats av någon propp eller en infarkt eller något liknande. andra människor har tagit för självklart att hon tagit sitt liv.

jag vet inte vilket som är sant, tråkigt är det hursomhelst.

dö, kan jag ju göra närsomhelst.
bäst är att leva nu istället för att skjuta upp livet tills någon gång senare då jag har bättre ställt, mer tid, är gladare, snyggare etc.

dödsångest

vad är det här? unga människan, Johanna Sällström, går och dör? unga människor dör inte, punkt. det finns en regel att föräldrar ska dö före sina barn, allt annat är naturvidrigt.

jag får akut migrän och nackspärr.

bisarrt i sammanhanget är att jag såg det in en blogg innan jag läste det i en tidning. livets vägar äro outgrundliga. måtte hon vila i frid.

från och med nu ska jag alltid ha fina underkläder (lite som mormor som safear att hon kan bli tvungen att åka in på sjukan närsom) obducenten ska åtminstone få klippa i spets! ja, jag är verkligen morbid.

civilkurage

är det civilkurage att huta åt folk som jag uppfattar missköter sig? eller är det bara att sköta sig själv och strunta i andra?

for en sväng till den gamla lärdomsstaden igår, hann med en fika med A. hon hade fått spö på bussen på väg hem från jobbet. varför? jo, en person före henne i busskön fick inte åka med för att hon hade en gammal bussbiljett. personen fick ett utbrott och använde rasistiska glåpord mot busschauffören en stund innan hon slutligen gick av. A kunde då inte låta bli att ifrågasätta personens handlande då hon tyckte att det var både otrevligt och kränkande. personen flyger få på A, håller fast henne i håret och vevar tills någon annan person lyckas slita loss henne och hon drar därifrån (med As mössa) busschauffören ber då A om ursäkt för att hon fått stryk.

är sensmoralen här att man ska strunta i att säga till folk som uppför sig kränkande mot sina medmänniskor eller vad göra? jag tycker att A i alla bemärkelser gjorde rätt, trist bara att den andra personen uppenbarligen var bindgalen och att det tog sån tid innan någon annan reagerade på slagsmålet.

jag har själv ett ständigt irritationsmoment på t-banan, det kan tyckas löjligt men när kidsen har sina smutsiga skor på sätena ber jag dem ta ned fötterna eftersom de i förlängningen smutsar ner mina kläder. det höll jag också på att åka på spö för i höstas av en otäck tonåring (som bortsett från hot förföljde mig till kontoret, mycket omysigt). så nu låter jag bli.

har jag förlorat mitt civilkurage?

identitetshypokondri

där har vi det, vinterdepression, pyttsan. Det här var ett mycket tjusigare begrepp. se citat och läs hela artikeln på
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14607854.asp

– Det är djupt mänskligt att vilja vara del av något större. Det kan vara religion eller känslan att vara med och skapa en del av historien, en del av ett projekt där vi känner att ”det jag gör är helt nödvändigt”.Den känslan har vi förlorat, menar Thomas Hylland Eriksen. Det innebär att vi blir väldigt upptagna av våra egna liv, vår livsstil. Äter jag riktigt? Kan maten vara farlig? Borde jag bli vegetarian? Uppfostrar jag mina barn rätt? Thomas Hylland Eriksen kallar fenomenet identitetshypokondri. – Många går och känner på sin identitet hela tiden. Det är ett överflödsfenomen som visar att man inte har något viktigare för sig. Folk i fattiga länder är ju aldrig upptagna av sin identitet. Vilka är de stora farorna i att undvika risker?– Ängsligheten verkar handlingsförlamande, frihetsbegränsande och vi riskerar bli utan möjlighet att lära av våra fel. Och vi kan få relativt händelsefattiga liv.

angst

dyker ju upp titt som tätt men just nu är den nästan ohanterlig, vad göra? ngt kul? terapi? piller? fan vet? nåväl, snart semester.

tillit och löften

har haft en riktig grubbelhelg, ett par lättsamma inslag med shopping, schlager och familj.

jag har länge haft problem med tillit, eller kanske är det så att tilliten har problem med mig. människor lovar och ändrar sig. det är kanske en liten fråga för dem men ibland en stor fråga för mig. en del löften bör helt enkelt inte ges, om man vet att de inte går att hålla. jag har slutat lova saker. jag försöker sluta lova saker för att vara till lags och bara göra det jag känner för.

men det finns en annan, egoistisk del, som skrämmer mig. den har att göra med just den extremt individualiserade attityden. smaka på det "bara göra det JAG känner för" var tar jaget slut och andra vid, finns ingen altruism kvar alls? spelar det någon roll om andra blir sårade eller ledsna eller är det viktigaste att göra det som JAG känner för?

jag är extremt känslig för just det här men det kan vara obegripligt för andra. jag tror att det handlar om grundläggande värderingar och människosyn. det är bara att ta människor för vad de är och välja vilka jag kan lita på och inte. tyvärr är det många som faller bort, jag vet inte vem som är sorgligast, jag eller dem?

trögt

det går för arbetsmarknadens parter just nu, de tassar omkring och burrar upp sig som kåta rapphöns i väntan på strid. varenda fråga som rör deras omsråde och som de normalt är överens om går nu att hamna i klinch över, suck. det blir nog ingen arbetsfred förrän efter sommarsemestern.

gårdagens mest djupgående ämne

middagen igår fördes via blottare och sexualbrott i allmänhet in på prostitution.

definitionen i wikipedia:
Prostitution (ytterst av latin prostituere, ’(offentligt) ställa ut’) kallas den verksamhet där en person mot ersättning utför sexuella handlingar åt en annan. Ersättningen kan tillfalla utföraren eller den person som organiserar verksamheten.
Den prostituerade kan vara såväl manlig som kvinnlig och kunden av samma eller motsatt kön. Heterosexuell kvinnlig prostitution är sannolikt mest frekvent, men alla varianter förekommer. Homosexuell manlig prostitution är omfattande. Heterosexuell manlig prostitution är däremot mindre vanlig liksom homosexuell kvinnlig prostitution. Kvinnliga sexköpare utgör alltså fortfarande en minoritet, men är enligt vissa studier den globalt snabbast växande kundgruppen; detta betraktas av vissa som en av jämställdhetens avigsidor.

i en historisk tillbakablick i samma källa går att läsa om försök till legalisering av prostitution, i denna tillbakablick tas bara heterosexuell prostitution upp. redan i romarriket fanns särskilda bostäder och de som registrerades där förklarades sedan för äreslösa.

ett skutt i historien och till Sverige där det under 1800-talet infördes en reglementering av prostitution och tanken var då att stoppa spridning av könssjukdomar. I vissa städer där det vistades många unga män, till exempel studentorter eller där det fanns regementen ville man särskilt göra en insats. Då de prostituerade kvinnorna ansågs vara skyldiga till spridningen, bokfördes och registrerades kvinnor i några orter i Sverige av polisen och togs in för undersökning, s. k. besiktning en gång i veckan. I och med detta befästes deras identitet som prostituerade då de fråntogs sina prästbetyg som behövdes när man skulle lämna staden och istället gavs en besiktningsbok där undersökningarna bokfördes. Förespråkarna av reglementeringen använde argumentet att kvinnorna behövdes för att skydda de kyska kvinnorna som fanns i staden från de unga männen, som inte skulle kunna behärska sin sexualdrift. Reglementeringen av kvinnorna i prostitutionen kan sägas vara definitivt upphävd i och med Lex Veneris 1918.

enkelt uttryckt är det så här; regleringar och legaliseringar i all ära, så länge det finns efterfrågan så kommer det att finnas ett utbud.

fitnessbaguette

var det, inte hälsobaguette, kanske ännu roligare.

långsamhetens lov

får en helt ny innebörd. nu kan jag på fullaste allvar få se en ost mogna...http://www.cheddarvision.tv/ och det kommer att ta minst 9 månader
vansinnigt och briljant

självförverkligande

ska jag gå en kurs månntro? blir kort om tid inför den här frankrikeresan men en förbättring av franskan i stort borde göra sitt, då kan man äntligen läsa proust på originalspråk....om det nu är ett mål, alternativt förstå vad den galna snubben i skidshoppen egentligen säger. tål att tänkas på.

nytt begrepp

åh, jag älskar värdelöst vetande, lärde mig just ett nytt begrepp.

"Das Unheimliche”. (Som ju brukar översättas som det kusliga, men en bokstavlig översättningen, det ohemlika, är bättre.) Freud lärde oss att vi ska tänka oss das Unheimliche som när det främmande visar sig i det kända, och det kända i det främmande. kan även användas i den sublima idéhistoren, sjukt bra.

kommer att användas inom kort, var så säker...

shopping

eftersom jag blivit så omåttligt rik under de här veckorna har shoppingen tagit fart igen. gårdagens fynd syns på bilden, I like. återkommer med foto på mina nya lacksneakers....

i övrigt utmärkt afton med joules och lite mindre utrymme för grubblerier och mer lösningstänkande (nej inte tankar på lösningar typ linsvätska, spolarvätska, lacknafta, olja etc) och feng shuiande.

såg ngt konstigt på vägen till kontoret i morse, "hälsobaguette", är inte det en sk contradiction in terms? det är ungefär som att göra en pain chocolat på rågmjöl! lägg av.

tråkig

har på senare tid etablerat uppfattningen att mitt eget liv är rätt tråkigt. jag är hemma mycket, tränar tom, hänger mindre på krogen, jag häller inte i mig vin i kaskader etc.

är det så att jag själv tycker att jag är tråkigare utan alkohol eller är jag bara rädd för att andra ska tycka att jag är tråkig? eller ge mig besvärade kommentarer av typen "ingen aw med dig dåra"
hm, nykterister gör folk nervösa.

har jag en social eller en kemisk abstinens?

har i dagsläget sparat 2500:-

åsikter om andra

pff, vilket struntprat, mitt eget liv är ju så tråkigt just nu att jag inte kan annat än ha kommentarer om andra och hur de lever sina liv. måste staga upp mig

humlan och jag funderade i fredags över hur patetiska vi egentligen förefaller när vi fått lite innanför västen och rullar hatt. vi hade rätt många synpunkter på en dam, i detta fall på fasching i fredags, som dansade lite käckt för sig själv på det tomma dansgolvet. förmodligen hade vi bara betraktat oss själva som ironiska och tuffa i allmänhet om det varit vi som gjort motsvarande.

vi hade tidigare under kvällen synpunkter på dagens ungdom och dess bristande förståelse inför sambandet mellan arbete och pengar. pengar in, pengar ut. glassa lite, bli känd etc. jag kanske bara är avundsjuk inför det här nöjda beteendet. att jag själv inte kan vara så avslappnad. frågan kom upp apropå hennes syster som tillhör "de där bortskämda 80-talisterna" humlan blev överlycklig när syrran kläckte ur sig att hon skulle börja plugga - om två år, visade det sig. annat exempel, god vän som jobbar som personalare med många 18-25-åringar som är på sina första jobb. de annars nog så handlingskraftiga ungdomarna hinner få både erinran och varning och sparken innan de fattar sambandet "komma i tid" och "få jobba kvar".

det är tametusan bara jag som är gammal och tror att ambition och hårt arbete lönar sig,
bitter, moi?!

morsor

åkte skidor igår igen. jag gillar inte när andra har synpunkter på hur jag lever mitt liv och som den sanna filosof jag är borde jag därför i högsta grad låta bli att ha åsikter om andra.

Nu är det dags för ett undantag. vad är det med morsor och deras telningar?! och för den delen andras barn. självklart är det viktigt att bry sig om sin nästa etc men vad får en morsa att åka förbi hela liftkön för att ryta åt en unge som åker skidor med en klubba i munnen. är det inte barnets egna föräldrar som ska se till att ungen fattar själv? eller är det någon slags gen som triggas igång när föräldrarskapet inträder? eller är det en direkt imitation av hur ens egna föräldrar uppför sig?

läste en recension av pjäsen Helgonlegender igår, baserad på Majgull Axelssons och återigen slår det mig hur lätt det är att beskylla sina föräldrar för allt som kan gå fel. borde inte föräldrars handlingar ha någon slags preskriptionstid? de är ju trots allt inte superhjältar, den villfarelsen eliminerades förhoppningsvis någon gång under de tidiga tonåren. en nybliven pappa kommenterade sitt faderskap med "nu kommer jag vara hjälte i tretton år, det gäller att passa på och njuta för sen blir man enbart pinsam och en tönt"

Trots allt är det lite smärtsamt att inse sina föräldrars sårbarhet, de är människor med styrkor och svagheter, även de kan behöva stöd och uppskattning från sitt barn. inte så att ett barn ska bli förälder till sin förälder men jag tror att många barn glömmer bort att ge sina föräldrar cred för det kanonjobb de faktiskt har gjort.

mitt horrorskåp och Brel

jag kom på ett lustigt sammanträffande.

under onsdagens fyi läste sessanne mitt horrorskåp för 2007. förutom de vanliga dravlet, som jag självklart tar till mig om det är bra, stod det att 2007 skulle bli lika bra som 1995. Just 1995 var ett fantastiskt år, det var mitt första som student i uppsala, ja, gissa själv...

året började strålande med en efterföljande bedrövlig senvår och sommar och därpå en fantastisk höst. just under hösten lyssnade jag mycket på Jacques Brel samtidigt som jag återupprättade ett halvknäckt självförtroende på studerandefronten.

så, jag skippar bedrövelserna och håller mig till det goda från 1995, tack Brel

brel och grubblerier

gick på Vasan igår, såg föreställningen med svenska tolkningar av Brel. den mannen visste vad melankoli ville säga, framför allt i kombination med en viss sarkasm och bitter ironi. Fängslande eller ej jag var så trött att jag höll på att somna där och då. tankarna fladdrade konstant iväg utan att leda till ngt användbart. tror att det är dags att tagga ned lite i helgen, kanske en hemmakväll på lördag... fan trot.

lagen om alltings jävlighet

även kallad Murphy's Law.

jag blir baske mig vidskeplig, så fort jag börja klura på livskriser och elände så dyker det upp ngt jävelskap.

tro och vetande

min mormors mor brukade använda ett klassiskt uttryck "var och en blir salig på sin fason" och jag antar att hon med det menade att tro är ngt personligt och även privat. jag väljer själv och ingen annan skall lägga sig i min trosuppfattning

ibland undrar jag om alla trosanknytna val verkligen är egenvalda.

självklart är jag ju präglad av min egen uppväxt med gudföräldrar som aktiva kristna, de ansträngde sig ordentligt för att berätta för oss om kristendomens budskap. jag har inte valt att leva som de men jag har fått en rejäl grundutbildning i vad jag uppfattar som kungstanken i denna religion.

i livskriser söker sig många människor till religion för tröst och förståelse, jag tror att dagens moderna människa med alla våra framsteg har svårt att förstå nederlag och besvikelser. i den västerländska kulturen uppfattas lidande och död som ett ont. men det går ju att förenkla teodicéproblemet genom att betrakta döden som en befrielse. vanligtvis går dock inte sådana föreställningar ihop med idén om en allsmäktig och god Gud, eftersom denne är upphovet till skapelsen. det går att vända på problemställningen och istället fråga sig var det goda kommer ifrån och varför vi utgår från att det goda är normen. även detta förutsätter att man talar om en allsmäktig och god skapargud.

den mest allmänt accepterade lösningen på problemet inom kristendomen är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten. enligt denna uppfattning var det Guds vilja att skapa en varelse som var i stånd att förkasta honom, så att den gemenskap som skulle uppstå mellan Gud och människan inte skulle vara tvungen, utan en akt av fri vilja och oegennyttig kärlek. möjligheten att säga ja förutsätter möjligheten att säga nej.

och nu kommer jag till pudelns kärna, när väljer vi egentligen själva vår religion och tro. när/om vi döps? när/om vi konfirmeras? hur många tillhör egentligen ett trossamfund helt slentrianmässigt?!

de som i vuxen ålder väljer att byta trosuppfattning gör ju ett aktivt val och har förhoppningsvis tänkt över något som kan uppfattas som ett stort och mycket privat val.

deprimert!

insåg igår på hemväg från rasande trevlig middag hos minken att det inte blir ngn skidåkning ikväll heller. suck,

istället ska jag få lyssna på fransk chanson på Vasan, Brel är det som ges med föregående moules, tjoho, les moules sont arrivées!

piggar upp mig själv på skidfronten med en bild från Chamonix/Argentière, två veckor kvar nu...

såg på morgontv imorse

(jag vet, inte vidare vanligt eftersom jag normalt inte konsumerar tv, jag var på konferens...)

på nyheterna diskuterades säkerheten vid våra kärnkraftverk. tyvärr distraherades mitt intresse för debatten HELT av att Fredrick Federley var helt galet lik Jocke Berg. avsiktligt eller inte? vad grabbrackarn sa i debatten minns jag inte alls.
disträ idag.

rastlös och improduktiv

Skytten 22.11. - 22.12.
Dagshoroskop - onsdag den 31. januari

Har du dåligt samvete för allt det du inte får gjort är det lika bra att acceptera att detta är en dag då ingenting särskilt händer.

hehe

har kraftfullt börjat bearbeta ett av mina mål för 2007....sweeet!

powerpoint

tänk vilket lugn en powerpointpresentation kan ge. efter att ha varit hysterisk över ett projekt i två veckor sammanfattar jag det raskt på måndagskvällen och presenterar det på tisdag morgon för mina kollegor. min hjärna tror uppenbarligen att det är klart då?! sanningen är att det mesta av jobbet är kvar men ngt slags falskt lugn har trots allt infunnit sig, mystiskt. är powerpresentationer egentligen ett lugnande medel för mig? kanske borde prova det oftare. min mentor har dessutom tipsat mig om att ständigt ha en credential med mig, gärna i form av en presentation.

tänk er?! skippa valium, ta en powerpoint!
undrar vad Bill Gates säger om det här?!

intressant test

precis när jag tar en paus i min alkoholkonsumtion dyker det här testet upp, vad säger det om mig i allmänhet och vad säger det om mig som bara MÅSTE testa det?

Your Personality Is Like Alcohol

You're the life of the party, a total flirt, and probably a pretty big jokester. Sometimes your behavior gets you in trouble, but you still remain socially acceptable. You're a pretty bad driver, and you're dancing could also use a little work!

What Drug Is Your Personality Like?