vårt sjuka socialförsäkringssystem

läser idag i tidningen om en familj som vill använda sig av hushållsnära tjänster och tillhör den unika skara som vill betala för detta vitt. I sökandet efter personer att anställa stöter de på oväntade problem. Personerna vill gärna utföra tjänsten men om ersättningen (lönen) klassas som inkomst kommer de att förlora studielån/socialbidrag eller sjukpenning. Vad är det för monster till samhälle vi har byggt när det är bättre att neka jobb än att ta det. Är konsekvenserna uppenbara?

Som statistiker slås jag även av absurditeten i att SCB schabloniserat uppskattar den svarta tjänstemarknaden till mellan fyra till fem procent av BNP. Det är ca 130 miljarder svenska kronor....gissa hur mycket vi skulle kunna sänka skatten om dessa sköna kronor även beskattades och gissa hur mycket mer stabilt vårt pensionssystem vi skulle få. Och tänk hur en sänkt skatt skulle hindra människor att hamna i fattigdomsfällan där en mindre inkomst är mindre lönsam än att gå på socialbidrag. Om det var ok att plugga och jobba samtidigt.

Vi behöver en revoluform!

vårstädning

det finns människor som tar energi och som ger energi. de flesta gör både och.

För att få balans i livet bör de positiva energierna överväga de negativa annars blir jag deprimerad. Att göra roliga saker ger energi och tråkiga tar. Vissa tråkiga är måsten, som dammsugning... men att ha en ensidig relation till en människa där den andra föder sig på min energi och aldrig ger något tillbaka är bara korkat. Såna människor kan avskrivas. De får parasitera någon annan. Och när ett sånt beslut är fattat känns det faktiskt mycket bättre och vårsolen kan avnjutas med lättat hjärta.

tragedi

för att liva upp mig själv lite besökte jag igår Dramaten och såg Macbeth, ett av Shakespeares senare tragedier ( han skrev den alltså efter Hamlet, Othello och Kung Lear men före Antonius och Cleopatra).

I programmet läser jag något som får mig att tänka på mina egna självrannsakande psykoanalyser i hemmaform. "utan självaktning ruttnar världen".

Macbeth ser, efter att ha hyllats som krigare av kungen, en möjlighet att få bekräftelse genom att utses till prins. När Duncan mitt framför ögonen på honom istället utser sin äldste son Malcolm till arvinge skäms Macbeth för sitt habegär efter makt och betydelse. Han lider hela tiden av någon slags otillräcklighet och en önskan att bli en fullvärdig människa. Han försöker kompensera sin brist på självaktning genom att försöka överträffa sig själv. Precis som Dr Glas vill han om i brist på att vara älskad åtminstone hatad eller fruktad. Det handlar hela tiden om att bli sedd för den han är och inte för det han gör.

Det Macbeth missar är vad han senare ska göra när han fått makten som han så länge eftersträvat. Göra ont eller Göra gott, det är frågan, han blir en man utan drömmar för han har helt plötsligt allt och ändå inget. Han förlorar sin egen självaktning när han mördar sin egen kung och därmed sin egen mänsklighet. I förlusten av mänskligheten försvinner också meningen med livet och han ruttnar inifrån.

Riskavert som jag är vill jag inte att mina drömmar ska ta slut. En del saker ska just bara drömmas om. De ger mig livsgnistan och läker de sår som livet ger. När alla drömmar är uppfyllda är leken slut.

det är verkligen inge vidare

börjar kännas som mitt standardsvar på frågan "hur mååååår du?" med en obehagligt medlidande blick

varför är det alltid så? att ena stunden vill jag ha den där medlidande blicken och den där kramen och trösten. två sekunder senare vill jag inget hellre än att bli lämnad ifred och prata om något banalt och sorglöst, "det är jobbigt med en stop-over men ska det vara så får det bli i Amsterdam så att vi åtminstone får lite ostron och champagne"

orsaken till det usla läget är följande: pappas hudcancer har bildat inoperabla metastaser och det finns ingen behandling, ca 20 procent svarar på cellgifterna. han kan leva i tre månader eller tre år, ingen vet. det gäller bara att få de där aliensarna att sluta växa men alla som sett otäcka rymdfilmer vet att de där läskiga djuren alltid tar kål på några innan de dör.

nu gäller det att umgås med farsgubben så mycket som möjligt så länge han finns kvar.

jag vill skiljas!

från min familj. det här har jag sagt ett otal gånger när vi driver varandra till vansinne. det kan vara så att jag är så van att sköta mitt och kompromisser tilltalar mig inte riktigt.

det finns en anledning att äktenskapsförord och testamenten skrivs. det gäller att komma överens medan man fortfarande är överens. tyvärr har detta blivit allt tydligare med tiden. nya konstellationer och relationer gör detta alltmer uppenbart. allianser och de man trodde var viktiga blir plötsligt inte så viktiga.

jag kan lugnt säga att jag är mig själv närmast och att blod är tjockare än vatten.

It's Dollytime!

yep, ikväll bär det av till sunkgloben för att få njuta av världens bästa Dolly, värmer upp med musik på kontoret, höga klackar+push- up, tänka på kärleken och döden...det blir lite Dolly.

sköna och fina saker

bra saker idag:

haft strukturgenomgång med big boss - jag har koll

opererat bort prick - ska inte få cancer

ätit lunch i solen vid Nybrokajen - bra för själen

varit hos terapeut - pratat om väldigt personliga konstiga saker

köpt mycket fina skor (bild) - också bra för själen

tråkigt

och väntan, det är väl så jag kan sammanfatta det mesta just nu.

gör terapin någon skillnad? vänta och se
gör pappas cellgifter någon skillnad? vänta och se
finns det överhuvudtaget något som verkligen engagerar mig? vänta och se, eller leta

verklighetsflykt

och lättsamma skämt, är det inte det människan skapat konsten för? att lura hjärnan och därmed skapa endorfiner som ger åtminstone en kemisk lyckokänsla, den rent kemiska hoppar jag.

den senaste tidens summerade elände tarvar mer verklighetsflykt än annars. viktigt att glömma sig själv för en stund. teaterbokningarna rasar in, filmtittandet och stand up frekvensen har ökat dramatiskt. läsa böcker är för krävande. det är baske mig lättare att älta strindbergs och shakespeares dramer än mina egna minidramer, de senare tråkar ut mig.

"il y a de gränser på toute"

synen förändras

brukar vi ju säga när vi bli äldre.

igår kväll träffade jag en av mina yngre bekanta. min syn på honom har förändrats ett otal gånger, först som en extremt sorglös och ansvarslös person sedan till en seriös, omtänksam och eftertänksam människa. jag vet inte vad det var men igår förändrades synen igen. han ter sig mest bara cynisk, egoistisk och rätt korkad.

märkligt, det där händer titt som tätt, att människors handlingar och ord förändrar min syn på dem. vissa handlingar, rent obetänksamma kan få oanade konsekvenser för en annan människa. aningslöst uttalade ord sätter djupa spår och förändrar förhållanden och förhållningssätt. dessa förändringar kan gå åt flera håll, negativ till positiv och tvärtom. det är när andra överraskar mig positivt som jag blir som gladast. den andra vändan kan vara direkt smärtsam.

den här bekantskapen är inte en kärna i min vänkrets men det är ändå ledsamt då jag inser att han nu faktiskt utgick helt och hållet. de cyniska och egiostiska betraktar jag helst på avstånd.

fyrfältare

ett mer eller mindre nördigt skämt är att alla konsulter måste kunna placera in sin värld i en fyrfältare annars blir den obegriplig. om du ger konsulten en uppgift som ligger utanför denna ram förkastas den som omöjlig att utföra.

en paradox mot detta fyrkantiga tänkande är att det återfinns i den mjukaste och samtidigt svåraste av världar, terapin. i detta fall berör tänkandet att lära känna sig själv.

antag att du kan dela in kunskapen om dig själv i fyra fält:
det vet om dig själv som ingen annan vet
det både du och andra vet om dig själv
det andra vet om dig som du själv inte är medveten om
det som ingen vet

tillsammans skapar detta en uppfattning och kunskap om jaget och den egna identiteten. Det fiffiga med den här modellen (jag älskar modeller, spelteori som har samma utseende, dock utan rörliga fält, är bland det bästa som finns, en formalisering av människors förutsägbara beteenden) är att de olika fälten är olika stora och kan förändras.

din egen kunskap om dig själv kan naturligtvis växa. i samspel med andra människor kan du få veta mer om det som andra vet om dig men som du inte är medveten om själv, deras vetskap är en uppfattning och behöver naturligtvis inte vara sann för dig. i slutändan blir fältet som ingen vet något om bli mindre och du får självkännedom. Hurra!

bejaka och berömma

dagens terapiläxa; vad är skillnaden mellan att bejaka och berömma en person. en snabb slagning på själva verbet i synonymordboken ger nedanstående resultat:

bejaka= bedyra, besanna, intyga, vittna

berömma= lovord, lovorda, lovsjunga, prisa, smickra, upphöja, utpuffa (?!)

enkelt uttryckt kan jag tolka det som att en persons inre kvaliteter bejakas medan personens handlingar och yttre kvaliteteter kan berömmas.

i bejakande ingår en dialog, beröm kan utdelas som en kommentar eller en endimensionell bild av det yttre jagets egenskaper. det ena är inte nödvändigtvis bättre eller sämre än det andra men jag tror att vi drar oss för att bejaka, och se, varandra. det är lättare att berömma, det ställer inte lika höga krav på inlyssning.

den rationella människan

finns det? eller är det bara i våra konsumtionsval vi är det? känslor och empati är väl det som gör oss till människor? kampen för överlevnad ger oss förmågan till rationella val och då sammanfaller de också med de val vi skulle göra känslomässiga skäl som många gånger bygger på altruism.

vad gör vi då när själen eller psyket säger ifrån. när vi väljer bort. är vi då egoister eller återigen överlevare? det handlar inte då om att få mat för dagen utan snarare att prioritera sina egna själsvåndor. kan jag se mig själv i spegeln och på fullaste allvar säga att jag gjort rätt som sätter mig själv före någon annan? är någon annan betjänt av att jag försakar mig själv eller är det en värdering av mitt liv i jämförelse med någon annans? bör jag värdera mitt eget liv högre än andras eller är det en värdering som inte låter sig göras.

jag har den teoretiska uppfattningen att olika människors smärta och sorg inte kan ställas mot varandra. hur någon mår kan bara den personen avgöra. vi kan inte bära andra människors sorg, vi kan dela den. men om din egen sorg är för stor, vad gör du då? om du inte orkar dela den andra människans sorg utan skjuter henne ifrån dig under den tid du bearbetar din egen, blir du starkare då? eller får du samvetskval? vilket väger tyngst.

äta eller ätas

såg med förfäran sjukt billiga flygbiljetter till frallan flaxa iväg imorse (nej, viss osäkerhet i semesterplaneringen hade hindrat mig från köp), Fly Me konkade. och med ett asgarv öppnar jag lite senare ett brev från Sterling, "Har du bokat med Fly Me? Se vad Sterling kan göra för dig" och så en radda alternativ om och utifall att etc.

jag bara älskar de marknadsmässiga reflexerna. det gäller att hugga, fort som tusan annars är någon annan där och positionerar sig. gör vi någonsin så i vardagen? eller är det rent företagsekonomiska mekanismer. är det mer ok i näringsliv än i privatliv? i det förra ska ju inget tas personligt...

huggandet påminner om den där (i mitt tycke extremt otäcka) leken på barnkalasen förr i tiden, gå runt ett gäng stolar och sätt dig när musiken slutar. den som inte haffar en stol snabb åker ut. jag gillar inte att åka ut.

hrm, där motsade jag mig själv, inte sant. jag gillar reflexerna, men inte när det innefattar en dålig konsekvens för mig själv. två alternativ framstår som lösning, acceptans eller att alltid vinna. det ena behöver väl inte utesluta det andra men kommer jag jämställa acceptans med förlust? det gör jag ofta idag, nå återstår att se om det går att anpassa teori till praktik. svårt.

är jag en marknadsanpassad person privat med rationella val eller går jag då på känsla? och är jag överhuvudtaget konsekvent?

ankdamm

fascinerande hur Bildts blogg kan bli en sån vagel i ögat på så många journalister.

det är väl ändå höjden av demokrati med en minister som kommunicerar direkt med sina väljare framför att göra det enbart via pressekreterare och journalister? känner dig den tredje statsmakten hotad månne?

sen kan jag iof hålla med om att den gode ministern kanske bör vara lite försiktig i sina kommentarer för att hålla regeringens front samman.

hur känns det nu?

"och hur kändes det förut?" frågade L försynt igår strax innan middagen. "när du inte drack alkohol menar jag? kände du någon skillnad, fysiskt eller psykiskt?"

det kan man lugnt säga, den värsta plufsigheten i ansiktet försvinner och hyn bli klarare, toppa det med en skidsemester på fitnessbaguette så mår man prima. litet minus för brakförkylning men även den gick över ganska snabbt.

tror att det kan vara idé att köra alkholfritt någon gång om året, februari är ju en ganska bra månad, dessutom en kort en...