Mål

Jag har hört att det är bra med personliga och konkreta mål, någon ska måla tavlor någon ska göra en resa etc.

Igår började jag på min bok...kokbok naturligtvis. För snåla gourmetkockar, som jag själv. Är inte helt klar över ambitionsnivån ännu men jag skrev upp några egenhändigt komponerade succéer. Kanske blir det bara jag själv som läser den men det får vi se.

O gamla klang och jubeltid

Äntligen, Valborg! Sedan 1995 har detta varit höjdpunkten för mig i alkoholromantikens högborg Uppsala. Självklart ska jag dit. Ett år struntade jag i det och stannade i Stockholm, det var ett förfärligt år (2002) jag gör inte om det på ett tag.

Såå, riktigt studentikost ska det bli, doktorsdisputationsmiddag i Orangeriet, Dammiddag med föredrag, sillunch på balkongen på min gamla nation, champagnegalopp och gudarna vet vad sen innan jag långsamt tar mig tillbaka till Stockholm igen. Och hela tiden ska det sjungas, fort är roligt och starkt är vackert det gäller kanske både snaps och tillhörande visor...

"bli aldrig bitter!"

"Vad du än gör Penelope, bli aldrig bitter!" Så sade min kära kollega en sommarkväll och kisade på mig genom cigarettröken och fördjupade sig sedan i rödvinsglaset.

Jag har tänkt mycket på det där. När märker jag om jag blir bitter? Vad är gnäll och vad är bitterhet? Dyker en hätsk och hånfull ton upp ibland och vad är denna ett tecken på? Att jag bara är allmänt grinig eller börjar jag de facto bli bitter. Kan jag vara bitter vad gäller vissa omständigheter och förnöjd rörande andra? Är vi människor tillräckligt komplexa för att klara det eller kommer bitterheten att genomsyra allt, är det en giftig brygd? Finns det bot? Är det överhuvudtaget nödvändigt att bota eller är en släng bitterhet som en förkylning och uppfattas som cynism eller ironi och skämtas bort.

skvallrig

ojojoj, det brukar ju påstås att de där veckotidningarna som finns hos frisören bara läses där. Jag brukar själv anse mig lite för sofistikerad för skvaller, vilket hyckleri. När det kommer till finanssnubbarna i insiderhärvan är jag som en gam. "Jaså, jaha, är det HAN!" De befinner sig i ungefär samma åldersgrupp och kan tänkas röra sig i mer eller mindre samma kretsar och plötsligt blir det såå mycket mer intressant än Aftonbladet, Expressen eller NU etc. De här människorna är ju på riktigt.

Vad beror detta gamande på? Nyfikenhet eller att jag är uttråkad? Jag brukar envist hävda att den som bara har synpunkter på hur andra lever sitt liv måste ha ett sjukt tråkigt liv själv. Et voilà! mitt liv är uppenbarligen urtråkigt just nu, jag är en gam.

En snygg parallell till detta är att i Stadsteaterns uppsättning av Djungelboken just nu gestaltar gamarna, just det, skvallerjournalister...

morgonens tokfniss

hysteriskt roliga bilder ur ny kaffebordsbok...

vad är du mest rädd för?

vilken är din största skräck i privatlivet eller i arbetslivet? Jag har diskuterat detta med mina vänner och de mest personliga skälen till rädsla och ångest brukar vara att inte bli omtyckt, inte duga, helt enkelt inte bli älskad för den man är. I arbetslivet brukar många av mina 70-talistvänner prata om att någon när som helst "ska komma på dem". Ja just det, att de alla är en bluff.

I ett vidare perspektiv är det en utveckling mot att vi är det vi gör inte vad vi är.

Vi identifierar oss med yrkesroller, social status, familjeroller etc. Om något av detta ruckas eller i värsta fall kränks blir urladdningen kraftigare i paritet med identifieringen. Vi reagerar häftigt och många gånger oresonligt. Ju mindre jaget är och ju större rollen är desto oresonligare blir handlingen.

Dagens, eller nattens, dödsskjutningar i Virginia påstås vara en följd av ett svartsjukedrama. Antag att detta är sant. En av denna persons viktigaste roller hans civilstånd. I och med uppbrottet ruckas hans världsbild och han känner sig kränkt och reagerar oresonligt. Extremt i detta fall, javisst, men hur många gånger har vi hört talas om svartsjukedramer av olika slag?

Kan detta vara möjligt? Att i sorgen över att inte vara älskad döda den man älskar? och en herrans massa andra människor därtill?

Äntligen Fredag

och snart dags att rassla iväg till Entligen Fredag på såpan. Solen skiner och jag är supertrött men på ett ganska nöjt vis, det kan bli najs.

fotboll

sådärja, inledde fredagen den 13:e med att vinna biljetter till Djurgårdens match mot Helsingborg på Stadion nästa lördag. Gratis är gott...

ett moln i byxor

vårsolen glimrar och biografihimlen har kommit med ett nytt bidrag att gräva ned sig i. En rejäl biografi om Majakovskij kanske kan ge lite bättre perspektiv över min ungdoms favoritpoet. Dags att börja gräva längst bak i bokhyllan.

gratis är gott

tänk vad härliga grejer det finns som är gratis eller åtminstone inte kostar något (var tvungen att tänka lite positivt här på morgonkvisten).

Konstutställningar, intressanta människor, en del knasiga och så lite snacks till konsten, kvällens begivenhet heter Bukowskis.

Middagar med vänner, billigt och riktigt kul.

Solen, ja sitta på balkongen eller promenera ute, skönt och helt gratis.

Vatten, jajamensan, Stockholm har världens godaste vatten (inte alla stadsdelar dock...) och det går att bada i, så småningom.

Jag satsar på tre av fyra idag minsann!

oansvarig?!

varför ger det ordet mig krypningar till skillnad från sorglös. Det ena känns som något riktigt dåligt medan det andra är rätt ok på ett sådär dandyartat sätt.

Just oansvarig vill jag, uppenbarligen, inte vara. Någonstans finns en underliggande skräck för att någon ska ta ifrån mig den självständighet jag har som ensam oberoende självförsörjande karrärkvinna. Och vem skulle det vara? blir den retoriska frågan. Den enda som kan göra det är ju jag själv (förutsatt att jag inte blir totalt galen och därmed LPT:ad).

Den här skräcken och oron över detta återkommer med jämna mellanrum, i princip alltid när jag varit oansvarig. Och i princip alltid gäller det pengar eller sprit. (Vad skönt, allt kokar ned till pengar och sprit och kemister påstås ju att allt kan lösas med sprit....nu tror jag att resonemanget börjar sladda lite).

Kan något så enkelt som lite frustration över att vara pank vekligen generera allt det här. Jo, om jag tänker för mycket och gör problemet större än vad det är. Det jag bygger upp hela problemet kring är att pengar ger frihet. Den som inga pengar har är ofri. Nog låter det som ett i-landsproblem men det blir trots allt en sanning för mig. Jag känner mig begränsad i mitt rörelseutrymme och därmed ofri.

Så vad göra? Det gamla vanliga, ta tag i ekonomin, "It's the economy stupid!" så enkelt och ändå så svårt, men kan en stat fixa det borde väl ändå jag. Tillbaka till enheterna...

påsk

eller pesach, gå förbi. en av mina favorithistorier ur gamla testamentet med mordängeln som går förbi de kryssade dörrarna.

tid att tänka på livet, åka lite skidor, ligga på isen och kika på småfiskarna, dricka lite wisky...

självklart även dags att tänka på människosonen och syndernas förlåtelse :-)

två sidor av samma mynt

men väldigt olika beteenden.

med åren har jag noterat att mina vänner lever olika mycket i förhållanden. En del tycks vara seriemonogama, dvs de går från ett förhållande in ett annat. Andra (som jag) är mer eller mindre alltid singlar.

Inget fel i varken dera men härom dagen träffade jag en av mina vänner som nyligen blivit singel och hon, som kan hävdas tillhöra den seriemonogama gruppen, hävdar att hon är det för att hon är så rädd för att vara ensam. Alltså, när hon lämnar ett förhållande eller blir lämnad så hittar hon mycket snabb någon ny. Eller som hon själv uttryckte det. "Kastar sig en ny famn för att slippa ensamheten"

Det här påminner lite om mitt eget beteende (förbered dig på ett chockerande avslöjande nu) fast precis tvärtom. Rädslan för att vara ensam yttrar sig istället så att jag garderar mig från att aldrig bli lämnad genom att aldrig ge mig in i ett förhållande. Hängde du med? Rädslan för att bli övergiven är alltså starkare den imaginära lyckan som kan komma med en förälskelse. För det kommer ju att gå åt helvete i alla fall, och då är jag ju ensam ändå i slutändan, varför hoppa över mellansteget?

Sen kan jag skylla hur mycket jag vill på att alla killar jag dejtar är dundertråkiga, korkade och allmänt oinspirerande, (vilket de har varit) de får ändå sällan en ärlig chans.