Berlin

Berlinmuren, nu är det 18 år sedan. 1989. Jag tittar på biten av muren som min lärare hackat loss själv den där natten för 18 år sedan. Mina egna bitar ligger i köket. de kanske inte ens kommer från muren, de kan lika gärna komma från ett rivningshus med klotter i Östberlin. det roliga var att bitarna låg i en gammal grön fiat med sönderslagna rutor. de låg i en stor hög och hela mitt ressällskap kastade sig över dem och grabbade åt sig några stycken.

jag hade helt glömt bort de här bitarna tills jag hittade igen dem för några veckor sedan. de hade legat i en gammal bananlåda med en massa rat uppe i dalarna. innan jag flyttade till stockholm hade jag dem alltid framme. inte för att de symboliserar en ljus tid i mitt liv, gymnasiet var ett mörker. snarare för att de fick mig att känna mig historisk. jag hade faktiskt varit där, i berlin, så nära murens fall. en förändring som betydde så mycket för så många och som påminner mig om mitt privilegierade liv.

jag lever i ett demokratiskt land, jag får tycka, jag får tänka (numera även på kärnkraft) jag får handla fritt utan att vara övervakad av annat än mitt samvete. Nu påminner bitarna mig igen, varje morgon, de ligger återigen i mitt kök. ett annat kök. jag ser dem varje dag, det är inte alltid jag är medveten om att jag ser dem men de finns där. för att påminna. det spelar ingen roll var de kommer ifrån, symbolvärdet är för mig lika stort.