tragedi

för att liva upp mig själv lite besökte jag igår Dramaten och såg Macbeth, ett av Shakespeares senare tragedier ( han skrev den alltså efter Hamlet, Othello och Kung Lear men före Antonius och Cleopatra).

I programmet läser jag något som får mig att tänka på mina egna självrannsakande psykoanalyser i hemmaform. "utan självaktning ruttnar världen".

Macbeth ser, efter att ha hyllats som krigare av kungen, en möjlighet att få bekräftelse genom att utses till prins. När Duncan mitt framför ögonen på honom istället utser sin äldste son Malcolm till arvinge skäms Macbeth för sitt habegär efter makt och betydelse. Han lider hela tiden av någon slags otillräcklighet och en önskan att bli en fullvärdig människa. Han försöker kompensera sin brist på självaktning genom att försöka överträffa sig själv. Precis som Dr Glas vill han om i brist på att vara älskad åtminstone hatad eller fruktad. Det handlar hela tiden om att bli sedd för den han är och inte för det han gör.

Det Macbeth missar är vad han senare ska göra när han fått makten som han så länge eftersträvat. Göra ont eller Göra gott, det är frågan, han blir en man utan drömmar för han har helt plötsligt allt och ändå inget. Han förlorar sin egen självaktning när han mördar sin egen kung och därmed sin egen mänsklighet. I förlusten av mänskligheten försvinner också meningen med livet och han ruttnar inifrån.

Riskavert som jag är vill jag inte att mina drömmar ska ta slut. En del saker ska just bara drömmas om. De ger mig livsgnistan och läker de sår som livet ger. När alla drömmar är uppfyllda är leken slut.