den rationella människan

finns det? eller är det bara i våra konsumtionsval vi är det? känslor och empati är väl det som gör oss till människor? kampen för överlevnad ger oss förmågan till rationella val och då sammanfaller de också med de val vi skulle göra känslomässiga skäl som många gånger bygger på altruism.

vad gör vi då när själen eller psyket säger ifrån. när vi väljer bort. är vi då egoister eller återigen överlevare? det handlar inte då om att få mat för dagen utan snarare att prioritera sina egna själsvåndor. kan jag se mig själv i spegeln och på fullaste allvar säga att jag gjort rätt som sätter mig själv före någon annan? är någon annan betjänt av att jag försakar mig själv eller är det en värdering av mitt liv i jämförelse med någon annans? bör jag värdera mitt eget liv högre än andras eller är det en värdering som inte låter sig göras.

jag har den teoretiska uppfattningen att olika människors smärta och sorg inte kan ställas mot varandra. hur någon mår kan bara den personen avgöra. vi kan inte bära andra människors sorg, vi kan dela den. men om din egen sorg är för stor, vad gör du då? om du inte orkar dela den andra människans sorg utan skjuter henne ifrån dig under den tid du bearbetar din egen, blir du starkare då? eller får du samvetskval? vilket väger tyngst.