en film

Mitt liv är som en tråkig film, jobba, sova, kröka på helgen och sen jobba igen. ingen roadmovie här inte, bara en massa navelskådande.

en vis människa sade en gång att personer som bara pratar om andra och hur de lever sina liv måste själv ha ett sjukt tråkigt liv. jag skvallrar och snackar konstant om andra. jag har nog ett tråkigt liv. mest stressigt just nu iallafall.

och varför är det så jävla fint att jobba ihjäl sig? förra veckan var jag hemma och sjuk i 2 dagar. inte toksjuk utan bara sådär feberyr så att jag sover i 15 timmar om dagen och sen ligger på soffan och filosoferar med Harry Potter...(ja, den intellektuella nivån var slående). och det är rätt skönt faktiskt. förmodligen skulle jag sakna jobbet så småningom, det hände faktiskt i somras efter 4 veckors semester. jag stod på East och hävdade med bestämdhet att jag var toktaggad för att börja jobba igen.

men tricket är nog att det är aldrig så skönt att vara ledig/sjuk som när det finns massor, av tråkiga arbetsuppgifter givetvis, att göra. det ger en lätt ångest över allt som ska göras när jag kommer tillbaka men samtidigt är det legitimt. jag FÅR vara hemma, jag behöver inte jobba. sen är jag nog masochist, jag mår bra av en släng ångest, det är ett normalt tillstånd. nöjd och bekväm är inget alternativ, då tappar jag farten.

i slutändan är det nog jag själv som tycker att det är fint att jobba ihjäl sig, var har jag fått det ifrån?! när grundlades denna idioti? ska grubbla vidare på det....