spak

var det han var the evil little...när han dök upp under eftermiddagen. Nu får jag nästan lite dåligt samvete.

Gårdagens FYI bjöd på många intressanta ämnen, bland annat diskuterade vi våra egna familjer och allas våra mer eller mindre uppfuckade släktingar. Ibland inbillar jag mig att det bara är mina som är bindgalna men inser att alla familjer har sina stories. Vad var det den gode Leo sade?

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt."

och så dog karln med orden "Är det så här bönder dör?" på en järnvägsstation. Ja inte vid samma tillfälle naturligtvis.

Det jag funderar över, med min masochistiska läggning, är alla perfekta människor som jag kan bli lite avundsjuk på ibland, varför blir jag det? varför kan jag inte bara vara nöjd? är det emot min natur? eller ska ickenöjdhet istället stavas ambition?