det är verkligen inge vidare

börjar kännas som mitt standardsvar på frågan "hur mååååår du?" med en obehagligt medlidande blick

varför är det alltid så? att ena stunden vill jag ha den där medlidande blicken och den där kramen och trösten. två sekunder senare vill jag inget hellre än att bli lämnad ifred och prata om något banalt och sorglöst, "det är jobbigt med en stop-over men ska det vara så får det bli i Amsterdam så att vi åtminstone får lite ostron och champagne"

orsaken till det usla läget är följande: pappas hudcancer har bildat inoperabla metastaser och det finns ingen behandling, ca 20 procent svarar på cellgifterna. han kan leva i tre månader eller tre år, ingen vet. det gäller bara att få de där aliensarna att sluta växa men alla som sett otäcka rymdfilmer vet att de där läskiga djuren alltid tar kål på några innan de dör.

nu gäller det att umgås med farsgubben så mycket som möjligt så länge han finns kvar.