morsor

åkte skidor igår igen. jag gillar inte när andra har synpunkter på hur jag lever mitt liv och som den sanna filosof jag är borde jag därför i högsta grad låta bli att ha åsikter om andra.

Nu är det dags för ett undantag. vad är det med morsor och deras telningar?! och för den delen andras barn. självklart är det viktigt att bry sig om sin nästa etc men vad får en morsa att åka förbi hela liftkön för att ryta åt en unge som åker skidor med en klubba i munnen. är det inte barnets egna föräldrar som ska se till att ungen fattar själv? eller är det någon slags gen som triggas igång när föräldrarskapet inträder? eller är det en direkt imitation av hur ens egna föräldrar uppför sig?

läste en recension av pjäsen Helgonlegender igår, baserad på Majgull Axelssons och återigen slår det mig hur lätt det är att beskylla sina föräldrar för allt som kan gå fel. borde inte föräldrars handlingar ha någon slags preskriptionstid? de är ju trots allt inte superhjältar, den villfarelsen eliminerades förhoppningsvis någon gång under de tidiga tonåren. en nybliven pappa kommenterade sitt faderskap med "nu kommer jag vara hjälte i tretton år, det gäller att passa på och njuta för sen blir man enbart pinsam och en tönt"

Trots allt är det lite smärtsamt att inse sina föräldrars sårbarhet, de är människor med styrkor och svagheter, även de kan behöva stöd och uppskattning från sitt barn. inte så att ett barn ska bli förälder till sin förälder men jag tror att många barn glömmer bort att ge sina föräldrar cred för det kanonjobb de faktiskt har gjort.