tillit och löften

har haft en riktig grubbelhelg, ett par lättsamma inslag med shopping, schlager och familj.

jag har länge haft problem med tillit, eller kanske är det så att tilliten har problem med mig. människor lovar och ändrar sig. det är kanske en liten fråga för dem men ibland en stor fråga för mig. en del löften bör helt enkelt inte ges, om man vet att de inte går att hålla. jag har slutat lova saker. jag försöker sluta lova saker för att vara till lags och bara göra det jag känner för.

men det finns en annan, egoistisk del, som skrämmer mig. den har att göra med just den extremt individualiserade attityden. smaka på det "bara göra det JAG känner för" var tar jaget slut och andra vid, finns ingen altruism kvar alls? spelar det någon roll om andra blir sårade eller ledsna eller är det viktigaste att göra det som JAG känner för?

jag är extremt känslig för just det här men det kan vara obegripligt för andra. jag tror att det handlar om grundläggande värderingar och människosyn. det är bara att ta människor för vad de är och välja vilka jag kan lita på och inte. tyvärr är det många som faller bort, jag vet inte vem som är sorgligast, jag eller dem?