bekräftelse

Många av mina vänner och jag själv går omkring och väntar på att bli avslöjade för att vi är en bluff. Vi överpresterar och är superduktiga, jobbar hårt, har ett vackert hem, är roliga med ett stort socialt kontaktnät, en del uppfattas till och med leva det perfekta livet. För vems skull? Vilka känslor väcker detta hos oss?

Så länge jag gör något för min egen skull (eller av altruistiska skäl men det är inte ämnet här) så är det ok. Men när jag bara gör saker för att vinna andras gillande förlorar jag mig själv, och prioriterar bort mig själv.

Vilka känslor väcker de perfekta människorna hos oss? Beundran? Javisst, förtäckt. Avund, absolut. Avunden luftas flitigt och kritiskt. "Jaha, den där är ju såå himla perfekt, behöver väl inget = är inte värd något mer"

Det är skönt att göra bra saker för andra och för sig själv men om det ständigt måste luftas för bekräftelse så förändras syftet med handlingen. Bekräftelse är viktigt men hjärtat kan inte fyllas av bekräftelse från andra, det viktigaste är att bekräfta sig själv.